Helsingborgs-Posten – 8 januari 1862, sida 2

(Forts. fr. ur 1.) Latom oss nu blicka in i den hoga, vackra, af aldriga almar omslulna mangardsbyggningen. Vi stiga upp for trappan till andra vaningen, dubbeldorrarne oppnas af tvenne, på omse sidor om densamma stående betjenter; på en gang kunna vi nu se tramsor oss genom en lang file af rum, alla kladda i den hvita likskruden. Med processionen, som genom den stora salongen instiger i det derinom belägna formaket, helsande de i soffan sittande damerua, smyga vi oss afven dit in. I midten af soffan silla tvenne, ett äldre och ett yngre fruntimmer bredvid hvarandra, Den sorsinämnda, en brunett, är vacker; sparsamt har tidens hand vidrört hennes ansigte, hvars friska farg tar sig väl ut till hennes skrud. Den unga flickan vid hennes hogra sida år eu praktfull ros i ungdomens forsta vår, hon ar ej alltid lika vacker, men i dag, fastän hennes ogons stjernglans år fördunklad af tårar, synes hon dock nästan skön. klaken och sonen framträda till de båda qvinnorna, den sorstnämnde omsatlar ceremoniolt sin hustra, under det han med sorgsen ton, men med kall och tarlos blick säger: vjag har en helsning från den bortgångne — han sosver lugnt.