Helsingborgs-Posten – 3 januari 1862, sida 2

brynen böja sig öfver ett par uttrycksfulla, svartbruna ogon, näsan är hög af romersk form, munnen vacker och väl bildad, hskan lätt klufven, hyn frisk, fastän något sulbränd. Anletsuttrycket under afhörandet af liktalet har varit omvexlande. än bifallande, än strängt ogillande, än allvarligt, än tankfullt. I den unge prestens ansigte läste man nagot som tillkännagaf ati han för ögonblicket var under inflytandet af en högst pinsam siunesstamuing. Nu vände han sig till folket för att sjunga den vackra likmessan; dragen äro fina och regelbundna, hela hans hållning och väsende äro så till sägandes en sammangjutning af hjerllighet. enkelhet och manlig kraft. Han öppnar sina lappar och den herrligaste. mest upplyttande sång genljudar genom tempelhvälfven — och märkvardigt var det att se huru det dystra draget på sångareus ansigte formildras allt mer och mer och slutligen viker tillbaka för hans vanliga milda, oppna och fridful!a blick. Atföljd af bararne och likkistan utgick processionen från kyrkan, ledsagande den aflidne till hans sista hvilorum. Vagnarne köra fram och taga vägen åt den en half fjerdingsväg derifrän. i en bergomsluten egendom belägna, vackra bruksegendomen. Nedanför slingrar sig strommen med sina trenne — ett större och tvenne mindre vattenfall. Brukspersonalens boningar, jemte smedjorna, liknande en köping, ligga på stränderna af strömmen. Midt emot utbreder sig lijelmaren. som genom landsvägen är skild från bron, hvilken leder upp till herrgarden. Längre bort till höger på udden af sjön framskymta mellan de gröna träden af