Helsingborgs-Posten – 3 januari 1862, sida 2

havs flyllning till dessa trakter, började plägor af flerfatdig vatur att lågra sig inom hans bräckliga hydda. Icke desto mindre hann han under denna korta tid att som menniskovån göra sig känd, aktad och alskad afeder. Skolan i denna församling eger såval hans omlanka som hans frikostighet alt tacka for sin tillvaro. Alla hans handlingar voro ålskliga barn af hans sköna själ. Inom hans pauna hvälfde sig tankar, sublima och rena som den majestätiska fors, hvilken upprinner der borta bland klipporna ;? hår gjorde han ott uppehåll och visade med handen åt vester, der den klara aftonsolen instralade i det vackra lemplet. Grd såg dem alla fortfor han, voch han fruktade lika litet det aliseende vittnet, som han inför menniskor behöft rodna, om de, liksom Gud, formått utransaka hans redliga, skuldlosa hjerta. Ljusels och dygdens uldrive riddersman har nu af honom sum på menniskosprak heter ,,duod, men på det som uttalas i himlarne heter: skordemannen i Guds rike, blifvit dubbad med det oförgangliga ordenstecken som tillhör dem, hvilka i llerranom dö. — Ja, välsignelse, du ådle arahärsman, öfver dig der du hvilar, tusensaldig välsignelse öfver ditt vordade stoft! bland de många som med uppmärksamhet och intresse lyssnat till den rost hvilken nu tystnar, vilja vi isynnerhet kasta våra blickar på tvenne foremål: en ung militär, som i främsta bankraden sitter bredvid en i djup sorgdrägt kladd alure man, och en nng prest, som utkommer från sakristian och nedfaller for altaret. Den förstnämnde är till vexten hos och reslig: svarta lockar omsluta den skönt hvälfda pannan, de något sammanvexta ögon