Så går det till. Novell at PILGRIMEN. I Dei är en dyssor tasla som först sframetäller sig for vara blickar. — Vi belluna oss i en kyrka; framför altaret, inom det i svart och hvitt kladda koret, står, på en katasalk, en praktfull, med svart klade ofverdragen och med sifverornamenter prydd tikkista. Från predikstolen hojer siz en ståtlig figur, som tll sina talvikt församlade åhorare med valljudande stämma talar aalunda: ryi hafva under denna sorgligt högtid stund steg från steg fuljt hön m på hans skifledika bana. Det ar icke inom detta heliga rum som smickret eger råttighet all tända sina rokofler, och det har icke heller nu strott sina oforgangliga rosor öfver ett kallnadt stoft. Det ar en Herrans tjenare, som, ehura svagt och ofullkomligt, sokt, i det han frampnrit den oholjda sanningens ssardlösa språk, lallgora den pligt som af vänskapen blifvit honom ålagd. De minnesord, som jag med rörelse uttalat ofver var hansofae van, vel jag eger gensvar i edra hjertan. Blott den korta ti Irymde n af tvenne år har han varit medlem af denna församling, uti hvilken han som ekare till oden har belaxaa esceudemen äfven haft rättighet alt i en framtid tillsätta själasörjare. Vid 1: 1