Welsingborg sv. 3 Jan. Då wi i dag hafwa glådjen önsta wåra låfare ett godt nyår, innesiuta mi i denna önskan allt det goda, fom är wärdt att önsta färvåt för den enskilte fom tör en bett folk: belsa och sundbet få i tefamligt fom andeligt bänscende. Lifasom hneml. belfan är för den enffilteg trefe nad och tyda ett oundgängligt wilfor, få oc för det allmänna. Äfwen detta har nemliigen fin obetfa, fin sjukligbet, ästadkommen och bes roende just af den enskiltes. Wilja wi tåleded ett friskt och lyckligt folk, få gam in i of Mel we, sökande der framtalla den barmoni iill fropp och själ, förutan hwilken wi ej finna nagon rån frid eller fröjd har på fjorden. Men fastån det fullfomliga ide fallu pa den dödhges fött, böra wi dock intet ögonblick miptröna eller gifwas öfwer under siträfwandet derefter. Han, fom låtit ett nytt är för oss ingå, skall och stana of fraft till arbete t det sannas, der råttas och det godas tjenst, fraft ttt akamp och stitd mot nöt, fom wil förhindra wärt: sanna mal — met bet onda, i hwilka skepelser det än må uppen bara fin, blott wi wilja emottana OM TÅN Are wända denfamma. Till bonoaa, all gor nåtwas guware, wånda wi Of med ara onetugur, nedkollande från bonom ett godt, en valtgnet serikt är öhver oss och wärt älskade fåderneslund. Men wid begynnelsen af ett nytt är böra wi ej förgåta att toctsamt erfänna det goda, der gamla året of förunnat, ty, art det sednast ör: flutna äret, i likbet med fina föregångare, tert fådant i skötet, derför hafwa wi den, safraste borgen i Guds allgode sförsyn, som itrots all mensilig skröpligbet oc forwillelse, tock uförer sitt werf genom tidchwarfwea, nemi. det godas småningom steende forwerkligande och fluga seger på jorden. Så bafwa wi mocket, mocket op under det sörflurna äret bessärdt gådt att tacka Gud för. Ärswerten, om ide den bila, har Doc ifwerhunwud wartt temligen god, sa ait bungersnödens elände hos ess warit efandi. men for pestelen:ians bärjmangar barwa vi want nygge. Krig oc ertta bar wara eann lyst fran wårt fara fadernesland, få att alla, fom bygga oc) do mom dess landamären, Kin fredens wålsignelfser. Fredliga warf hafwa de före ock blomstrat, hwartibland särsltit må name nas det rastlösa fortsättandet ut fermvägsans läggningarne, ec mäknigt besosringsmedel för ett landa efonom:ska urpkomst. Dodd — för frig ba tanfarna ef worit främmandc: idcen om en allman nationalbewärning bar Hf en eteftrift sirom genomträngt oc eldat hela fwens sta folket. Starrskytteföremngar bafwa bildars både i städer oc) på land, od) der var wari: glåtjande för fosterlandswännen ott förnimma, med bwilfen beredwilligbet en folka dllig för nung taga ward om de unga bilcningarne, för att gifwa tem sammanhållarng, stprka och war: aktiäbet. DE synes, fom stulle irtens llorbe: hufwudjakligen bestå deruti, att en folt, fom både är färdigt oc mtaftigt att förswara fa, sakran fan boppas bluwa förskonadt för frgete såfor. — Genom en allmännare opinionsymring bar fo. folket uttrockt fin öonstan om förbättring I reprojentaticnen, owilfen, wisserligen sör flodda jfler åndamålvenlig och god, dock numera wisat fig mindre lamrlig for wara nya förhållanden. Det ar såledev alt boppus, att legering och solf vå sredlig och wansenplig wåg snart förena sig om wiktogante ar nödtga tözbältringar ten för solset få trigng saf. J kyrkligt hänscende ii.....— —