legne INBACII. eiugborgeposten.) (fork XDHET. ut, och Feodor vissågonsin varit något broder och kamrat. mer och ingen langhan gick omkring i och jägarens jagtot genljodo i klipde hjorten, forsoljd a, susade forbi ho(samt till inom hoster frihet och luft. tankar gick han en pane, i hvars narhet hvilken Feodor, mot ( boning och foda. ot och jägareropen, n skogen, hade gjort kt, och sordjapad i han kommit, för att are och djupare in rämdes af närmande op, stod en gammal ch framräckte bedm. i, hvilka icke räckte rkade skrumpna geIr. mr 145.) stalt. Den bruna hyn, och de skarpt markerade dragen forräde zigenerskan. Hennes svarta hår hangde oordnadt kring den skrynkliga gula pannan, och de slappa hängande dragen samt ögats fräcka blick förrådde hennes ungdoms vilda och oordeniliga lefnad. Haf forbarmande,? sade hon nu med vidrig, krypande stämma, förbarmande med Sinteqvinnan, för hvilken lyckans sol gått ned, och som, tungt lastad som kamelen, går omkring i eländets ödemark. Det var något i tonen af denna stämma, som påminte Feodor om en längesedan forsvunnen tid — han, visstezicke hvarigenom — och som åler äterkallade for honom, i lisliga bilder, den vilda tid, han tillbragt bland Sintesolket, och hvarpå han på länge icke tänkt. Jag skulle gerna bistå erh, sade han: vmen jag är saltig, som ni.? Blott en styfver,? bonfoll qvinnan. Ni skall icke göra det för intet; jag är bevandrad och skicklig uti att afslöja framtiden. Jag drager slojan tillbaka och visar de davar, som skola komma. Det finnes bland Sinterna qvinnor, hvilka uti handens linier, utan vidare hjelp, vilja skåda det tillkommande, men deras tal är bedrägeri, och deras språk lögn. Men jag deremot, jag är utkorad af den stora Anden, och då jag sett uti din hand, läser jag ur min trollbok, din framtid. pervid grep qvinnan iden smutsiga säcken, som hangde vid en ladergordel kring lifvet, och framtog en liten smutsig och nött bok, uppslog den, såg uppmärksamt deruti, och mumlade emellanåt ord och språk. Nyfiket blickade Feodor öfver hennes skuldra i boken, sedan skrek han hogt till af ofverraskning, frånryckte den förvånade zigenerskan boken och betraktade den upomärksamt. )Ja, ja, jag igenkånner den, ropade han, så glad, som hade hau efter långa år återsett en vän, ja, det är min bok.? PHvad ?? skrek qvinnnan, skulle du vara Feodor 2 Feodor! såttet hvarpå hon uttalade detta namn, erinrade honom om Satella, och ovillkorligt ropade han högt: Satella.? Qvinnan utbröt i ett skallande skratt. Ar det verkligen du, mina ogons ljus?, sade hon med vidrig vänlighet, voch känner du igen din Satella, din ros i dalen ?? Men Feodors hjerta var uppfylldt af sann glädje. De långa genomsläpade åren, ensamheten, den sysslolösa hvilan, allt, allt, var glomdt, han var åter fri, åter höfding, och fara och nöd smyckade hans lif, Berätta, berätta?, sade han, ?huru gick det er efter den der natten? Kommen 1 till Zubrolawa?? Hunden följer sin herre och hans slämmas bud, slinade qvinnan; vår höfding hade befallt oss, att vandra till zuhralawa, och vi vandrade dit. Såsom mullvaden kröpo vi omkring uti skogen, för att undgå den spejande räfven. Vi närde oss med rötter, och vår dyck bestod utaf vatten från tråsken; men vi vandrade vidare, ty vår höfding hade befallt oss det, och Sintefolket är troget, trognare än den hvite höfdingen, som icke kom till sitt folk. i 2 vJag var sårad, och kunde icke folja, sade Feodor. — vSatella, din ros, gret för din skuld), fortfor den gamla, tills en annan kom, att torka mina tårar och blifva vår hösding. Jag rymde från honom, ty han slog mig, derföre alt jag kyst en annan af Sinterna, och jag gick ut i verlden, och då jag dansade och sjöng, gaf man mig mat och dryck och ännu mera. Men då jag blef gammal, ville ingen mer tåla mig, och jag drog längre bort och blef spåqvinna, och såg i handens linier och skådade i din bok, hvilken jag vid flygten sammanrafsat med mina. saker, och jag sade ur din bok visdomsspråk. Detta är nu förbi, sade hon harmfullt, ty då skall icke låta mig hafva din bok, och den var dock så skönt alt spå ur. DN Feodor hade, försjunken i tankar, blädrat: i boken. Det är min bok, min Homer! mumlade han, men den är mig icke mera, nyttig. Jag förstår icke mera, hvad som står uti den.n . Åter såg han uppmärksamt i boken, ochi suckade djupt. ÅJag kan vål läsa orden, men förstår icke mer deras betydelse, sade han och räckte boken åt den gamla, vper, tag den, Satella, den har inget värde mer for mig. Prosetera derföre för menniskorna dina underspråk ur Homers sånger. Jag påminner mMig, fortfor han, sal a den lscen för mige en gång få en A bok; men dessa spådomar äro icke upply a. vom spådoma gå i fullbordan, kärasteb, sade rigenerskan, det gäller lika, endast de inbringa några styfver i min pung! Jag tackar dig, ädelmodiga Feodor, alt du icke tillsloppaåe för mig, min vishets Källa, som svallar i din bok. Och berätta nu, huru det. det gått dig dessa långa år.? . vJag har ingenting alt berätta, sade Feodor, och nedslog ögat, liksom han skämts öfver sitt enkla lif En goral fann mig i skogen och upptog mig på sin vagn ooh i sin hydda. Då jag åter blef frisk, stannade