genting om den öfriga verldens lyx och bedvämligheter. Hans önskningar inskränka sig till en trädhydda, en halmbädd samt en liten trädgård, hvars högsta prakt består uti graslok och doftande vicker. Rik kallar han sig, om han, efter flerårig möda och arbete, från solens uppgång till dess nedgäng, lyckals sammanspara sig tjugo till trettio gulden, for hvilka han kan förskaffa eig eu liten häst och en kibitka, det enda brukbara åkdon ibland dessa höga berg. Och lycklig är han, då han om söndagen kan gå till kyrkan och till krogen. Goralen är from, men han vet icke hvarför och hvaraf: ty barnen skickas icke i någon skola. Man har inga sådava ibland Goralerna, och ingen prest lär dem att bedja. Men om Söndagen, när klockorna ljuda från kyrkans trädtorn, då ser man från alla sidor, skaror af qvinnor och barn, män och gubbar, hvilka vandra fram på vägen till kyrkan. Goralqvinnorna vira då kring det sköna hufvudet en lång hvit duk, hvilken nedhänger på båda sidor, likasom en slöja; deras höga, kraftfulla gestalt omslutes af en hvit linaoklädning, armar och hals äro blottade, den seduare betäckt med en mängd halsband af röda glasperlor. Med strålande ögon och leende ansigte vallfärda de till kyrkan, obekymrade om de stenar, som ligga på vägen, och krarpå de ofta sonderstota de bara fötterna; ty de uthärda heldre smårtan och spara sina sköna gula eller röda laderstöslar, hvilka de under hela vandringen till kyrkan bära under armen. Forst framför ingången till densamma pådraga de, stolta öfver denna prydnad, de bjert färgade stöfarne. Hela kyrkogården är fylld med menriskor, men ingen vågar att tala ett högt ord, ty man