Helsingborgs-Posten – 20 december 1861, sida 2

mig, redan före min sodelse. Jag kunde väl slamra med mina bojor, men icke bryta dem. så satt han många timmar i skogens ensamhet. Men bäckens sorl var utan melodie sor honom, trädens susande, foglarnes sång, solens glans, himlens klarhet samt klippornas storhet och majestät omkring honom, detta allt var förloradt för hans sinnen. Icke numera, såsom i fordna dagar, då han lemnade sin vindskammare och siti arbete och utgick i den fria naturen, för att deraf vederqvicka och trösta sig, återkom han med förtroendefullt hjerta och gladt mod, utan han kom tillbaka med nedtryckt sinne, med fötterna neddammade på lifvets besvärliga stråt, med hjertat sönderslitet af qval och pina, utan tro, utan hopp; och hvad han nu fordrade af naturen, hvars frid han icke såg, emedan ingen frid fanns inom honom, var oro och kamp. Han längtade efter faran, för att dock hafva något, SOM eggade hans själskrafter, han längtade efter tillfälle till synd, för att åtminstone få handla. Uttrottad af stillheten omkring honom, ty naturen år död, då vi komma till henna med döda sinnen, ihågkom han sin Homer. Han var alltid van att bära den hos sig, och mekaniskt tog han till fickan. Men boken var icke der; han måste hafva förlorat densamma under den der fatala natten. Feodor sänkte hufvudet, likasom träffad af ett tungt slag, och snyftade djupt. . ij Det var det sista, som återstod mig från min bättre tid! hviskade han. — Åu är jag helt och hållet öfvergifven! — Så vill jag Gå, fortfor han med qväfdt raseri, ioke mera uppresa mig emot milt lifs förhannelse. Jag är fördömd, — må det då vara så! (Forts.)