Helsingborgs-Posten – 16 december 1861, sida 2

nu uppeholl sig var latt och beqväm att upptacka; äfven hade en af bandet för några dagar sedan blifvit gripen af gränsjägarne, och Feodor kände dennes fega natur alltför väl, för att icke tro på möjligheten, aw zigenaren, för alt frigöra sig sjelf från straff skullle förråda sina kamraters tillflyktsort. Ä Hastigt pätog han sina kläder och trädde ut framför hyddans dörr. Natten var mörk och. kall, elt tungt oväder hängde på himlen, och vid horizonten framlyste blixtar, hvilka emehanät utbredde ett klart sken, och hvilka ester mörkret syntes ännu dystrare och svartare. Åskan. genljod hemskt ibland klipforna, och tonade olycksbådande i Feodors öra. Han hade stått länge, utan att tystnaden afbrutits af något annat än det allt närmare kommande ovädret, då han, Vid det klara skenet af en blixt, tyckte Sig urskilja en mensklig gestalt uti gränsjägarens uniform på en utskjutande klippa. Hastigt med blixtens sken var äfven synen försvunneu. Feodor stod: andlost. men inget buller lät förnimma sig. Då belystes åter klipporna af en blixt och Feodor urskiljde nu tydligt en gränsjägares gestalt, Med faran återvände äfven alks hans rådighet och han lät handen nedsjunka, som han redan lagt till munnen för att hvissla uti, kastade sig På marken och kröp, för att icke blifva bemärkt vid blixten, sakta och försigtigt till nästa stora tält, hvaruti en del af männerna sofvo tillsamman. gakta vidrörde han en af zigenarne, och då denne uppfor ur sömnen, hviskade han: riysl, tyst, väck dina kamrater, men försigtigt! Man har omringat klyftan, vi måste fly! Men tyst och varsamt.?