Helsingborgs-Posten – 16 december 1861, sida 2

11.) tansgång ig har , men (tausu med e dig, forsta, vildt, ka du surst och rleksdu af änder, han : TR e grefD. rågade Feodor hånande, att visa sig nästan oklädd, i nattdrägt, för en man 2 Grymme, oförskämde,? vredgades grefvinnan aflägsna dig! — Ännu harjag skonat dig. Ett rop af mig och mina tjenare ila hit och fängsla dig. nu vet, all de icke göra det, svarade Feodor lugnt; de sosva på andra sidan uti slottet, och ditt rop tränger icke fram till dem. Men mina tjenare, Kathinka, fortfor han hotande, de kunde hitkallas med ett rop, mina följeslagare, som vänta utanfor fönstret på sin herres kallelse. Du ser, min älskling, att jag är makligast. var derföre förståndig och sag mig: år det milt barn, som sofver der 27 Jag vet ingenting om den lifegnes barn m sade Kathinka stolt. ngela miz ickel hotade Feodor, det kunde kosta ditt lif. Förbittrad krammade han hennes arm, och knifven blankte i hans hand: gköna mig, Feodor, skona mig! klagade grefvinnan. Jag vill såga dig allt, Feodor. Ja det är ditt barn, som bär min gemåls namn. och som sofver der i sangen.? Och Feodor flög till det slumrande barnet, och han knäföll bredvid bädden och såg länge och tigande uti barnets ansigte.? mitt barn, milt dyra barn ! hviskade han nu med darrande stämma, så är du då det enda väsende på jorden, som tillhör mig, det enda, som är milt! O, hvad jag älskar dig mitt barn!? Och böjande sig ned öfver sängen, tryckte han en lång kyss på barnets mjuka läppar. Den lilla uppslog ögonen och såg stort på den fremmande mannen. — Kanske var det : den oändliga kärleken uti Feodors blickar, ty barn hafva en instingtmessig förmåga att igenkänna sina anförvandters kärlek, hvilket giorde att den lilla icke fruktade anblicken af den fremmande, utan log, och sträckte upp de små händerna. Känner du,? jublade Feodor, att jag är din fader 2? Han tog barnet i sina armar och tryckte det tillsitt hjerta och sina läppar, och hans bröst hojdes af allt djupare och djupare suckar; han nedbojde sitt hufvud: mot barnets ansigte och gret högt. Sedan lade han mildt barnet tillbaka på dynan och sade sakta: Farväl, din far skall aldrig återse dig mera! Hade jag alskat dig mindre, skulle jag tagit dig med mig; men du skall icke dela din faders qval och elände.? Ännu en gång tryckte han sina läppar mot barnets panna, och framträddde sedan till Kathinka. Jag tackar dig,? sade han, vjag tackar dig for denna timma; det var den lyekligaste i mitt lif. Kathinka, denna timma var jag så ren och dygdig, som då, när mina armar för första gången omslöto dig. Derföre tackar jag dig! Gör mitt barn lyckligt och sallt, och tänk ibland på Feodor, zigenarhöfdingen! Med ett högt ängestrop sjönk Kathinka tillsamman, men Feodor öppnade fönstret och steg ned. ÖFVERFALLET. Några .dagar derefter. uppskrämdes Feodor ur en orolig sömn från sin mossbädd. Det förekom. honom såsom hörde han nära silt tält bullret af steg, och lyssnande nppreste han sig från sitt läger. Ingången till klyftan, hvaruti zigenarbandet