Helsingborgs-Posten – 13 december 1861, sida 2

)eans rell vild en ma ken han an, rag. än och, han n af ren, nig, kall erfeokort arm liss vinlen. Djupt inne bland bergen egde grelve Simalsky ett skont bergsslott. Det läg ensamt i en liten fördjupning omringadt af höga klippor, och blott en enda smal väg, knappt farbar för en vagn, ledde från bergen upp till slousgården. Ingen byggnad syntes rundt omkring och Kriwans och Lomnitz höga spetsar uppreste sig i fjerran såsom skyldt-vakter. Hemskt och vildt var det i klippdalen, men grefve Simalsky älskade det hemska, romantiskt sköna, och plägade vistas här några sommarmånader. Före sin dotter Kathinka, som sedan ett år varit grefve Dombrowskys maka och som nu från Warschau kom på besök hos sin fader, hade han skyndat hit för att ställa allt i ordning för hennes och det älskade barnbarnets mottagning; och vi hafva hört, att Kathinka just nyss anländt till slottet. Natten inbröt, och Kathinka, uttröttad af den besvärliga bergsresan, drog sig tillbaka till sitt sofrum. Den från Polen medhafda tjenarinnan satt bredvid Kathinkas lilla dotters säng och wrr:-vtv vig glad, då grefvinnan inträdde. i vGud vare lof, nådigaste grefvinna, att ni kommer! Det är så hemskt i detta ödsliga slott; det är såsom andar gingo fram och åter i alla rummen. Dörrarne flyga upp och slås igen, man vet icke hvaraf, och derute tjuter stormvinden så rysligt. Emellanät låter det som onda andars skratt.? Kathinka log. Du är ensaldig Raduschkab, sade hon. Vinden slår dörrarne upp och igen och snärjer i bergsklystan. Men jag är trött, kom och kläd af mig l Hon gick fram till spegeln, tog ett ljus och såg uti den. Jag är blek i dag, hviskade hon, hvad skulle furst Kemky säga, om han såge milt bleka ansigte 27 Ater såg hon uti spegeln och pröfvade sill ansigte. Men flickan tystade den lilla, som gråtande vaknat ur sin slummer. I detta ögonblick visade sig vid fönstret ett blekt rildt ansigie, ett par brinnande ögon riktade sig spejande på grefvinnan och flögo forskande omkring i rummet. Sedan var allt borta. Barnet hade åter blifvit lugnt och inslumrat, och Kathinka satte sig, för att låta kammarjungfrun upplösa håret, hvilket nu i fullaste rikedom nedsvallade öfver hennes: skuldror. , Huru skön ers nåd är ! smickrade flickan. Skada att er herr gemål icke i aftom kan se er. Ni är nu himmelsk.? Ah bah! sade gresvinnan Dombrovsky, soraktligt, han skullo föga bekymra sig derom.? . Men furst Keraky ?? sade fliökan sakta och fortfor: vom grefven blott hade furst: Kemskys ogon, då skulle ham se att: min: grefvinna ar skön som en ongel. Mun hHor,7 asbrot hon sig sjelf, ?det förekom mig såsom om någon slog på sönestret derborta. Hörde ni det icke 2? . vknsaldiga barn l sade gresvinnan; yvinden slår grenarne på tråden, hvilka stå tätt utmed fönstrev, emot rutorna. Var lugn, det är ingenting! Raduschka andades lugnare, och fortfor :nack nådigaste grefvinna! Om ni blott visstehuru högt fursten älskar er! Ni är för: ho— nom en engel, ett helgon.? yflvaraf vet du allt detta ?? frågade Ka— thinka och försökte förggäfves alt antaga en sträng och vredgad ton. i