tillkomme: min tacknasken vrider sig, då den, menniskan klagar, ne. Hvarsore undslydde ans fot, hvarsore undI smärtan och nöden? ider sig blott öfver en et deruppe, och nednde åska och blixt. och himlen är klar kiner vänligt. Dersore s Sinternas folk. Gladt Dem tillhör skogen ödemarken och fogeln dem, ty Sinten älskar eln i nästet. Men den ten, och han bringar förderf, hvilka förakta nden i himlataltet har nniskorna. Han sade: net och jorden! Men å den ena taga sig allt, änder tomma! Han har den skulle vara konunatt jorden och allt hvad n, luften och vattnet, flskarne i vattnet, skulle . — Utan han sade: Hvar och en, som om sitt, hvad han väljer. glarne och fiskarne i t må han fånga och e ödemarkens djur, med n kunna tvinga lejonet. trädens frukter, och jra dem från grenarna nten förnam hvad den talat, och kom ihåg orden och tog af foglarne och fiskarre, och af djuren och frukterna på jorden. — Men de kristna hade glömt Herrans ord, och konungar hade tagit jorden och sagt: hon är min! — Och de förföljde Sinten och kallade hans rättighet en förbrytelse! Då flydde han till bergen, flydde till ödemarkens djur och lärde af lejonet kraft och af ormen klokhet; och så tager han kraftigt hvad han önskade såsom lejonet, och klokt, såsom ormen, undflyr han straffet! Han smyger på förborgade stigar öfver landets gränser, tager af det glödande vinet och af tobaksplantans blad, och när nattens och menniskornas ögon äro tillslutna, smyger han med tysta steg tillbaka öfver landets gränser, döljer sitt byte i hålan, tills dagens öga öppnat sig och säljer sedan sitt nattliga slits arbete åt de kristna ! Feodor hade sprungit upp och en vild glädje lysste ur hans blickar. Ni ären smugglare ! ropade han högt och gladt. vSå säga de kristna ätertog gubben lugnt och fortfor: Furstarne hafva besatt gränserna med spejare, beväpnat dem med eldvapen, och de mörda Sinten, när de gripa honom. — Och de dödade lejonet, Sinternas höfding och han är nu utan hufvud. Fremling! Sinten frågar dig nu, vill du vara hans broder, hans höfding och lejon 2 En häftig rorelse sprister genom Feodors drag, han andas tungt och högt, och blodet stiger upp i hans ansigte samt. färgar Hans panna och hans kiuder. Sedan skrider han stolt fram midt ibland zigenarne, och lik en konung, som förkunnar sina vasaler ett vigtigt beslut, säger han allvarsamt och fast: jag vill ! Eu hogt jubelskri soljde på dessa ord, och männer och ynglingar trädde fram för att — O ————— ———————— — ——— räcka handen ät den nye hösdingar och kalla honom broder. Men en onämnbar vokhet öfverväldigade Feodors hjerta. För första gången säg han sig vänligt omgisven asfmenniskor, för första gången begärdes hans vänskap såsom någonting godt, mottogs hans kärlek med jubel, för första gången klingade emot honom ordet: min broder! Olyckliga och förskjutna, såsom han, voro de, som begärde hans kärlek, de, som vårdat och skoit honom, voro menniskor, hvilka voro utstötta från det menskliga samhället, likasom han. Feodor kände i detta ögonblick en oändlig kärlek till dessa arma, han kände sig verkligen säsom deras broder, och han utbredde sina armar och omfamnade gnbben och ropade med af rörelse darrande stämma: tag mi till ditt hjerta min broder, min fader ! Sedan nedböjde han sitt hufvud på gubbens skuldra och gret högt. Zigenarne stodo tigande omkring ; dessa naturens barn buro vordnad för olyckans tårar, hvilka blott beskrattas utaf verlden, och de blickade rörda på ynglingen, com, ehuru icke af samma färg som de, dock var deras broder och vän. Mildt lösgjorde sig gubben ur Feodors omsamning: Icke tårar på lyckans dag ! sade han allvarsamt. Daggdroppen försvinner uti blomman då, efter natten, solen skiner derpå. yvaren glada ni männer! och, vänd till Satella, fortfor han: odu dalens ros, bringa hosdingen bägaren och låt honom dricka på lycka och välsignelse m Snabb som blixten flög Satella in i tältet och vände tillbaka med en silfverbägare. Då hon kom framför Feodor fyllde hon densamma ur en medsord flaska med tokajer