Helsingborgs-Posten – 2 december 1861, sida 2

IIOFDINEN. Flera veckor voro lillmdalupna, och keo-. dor hade under den ganle rigenarens och Satellas skötsel betydlist forbaltratss. Han kunde åter resa sig upp från sin mössbådd och, stödd på Satollas am, inandades han i långa andedrag den friska Inften. Endast hans själ tyeltes ännu vara sjuk, Obekymrad var han om allt som soregick omkring honom. Ingenting hade for honom något värde eller betydelse. Han frå zade icke hvarföre en gång invid det tält, hvaruti han legat, man ropat: nvi äro hämnade! och hvarföre Satella straxt derpå inträdde till honom i hyddan med strilande ögon och purprade kinder och, tagarde det svarta kiodet från sill lockiga hufwud, omband i stål let ett rödt; han frågade icke hvarfore straxt derpå skyndsamt talter nedtogos och man satte honom på en häst och tågade in bland bergen. Hvad bekymiado det honom, att ligenarna hämnades deras anforaros dod, hade skjutit eransjagaren, att med hämnden Satella hade ofvervunnit sin smärta för det döda lejonels skull, all man skyndsamt lemnade orten, hvarest förföljelse och straff väån— tade jagarens mordare. Hvad bekymrada det honom, hvars sinne var upptaget med det förflutna, hvars själ var belastad med tillvarons forbannelse hvars hjerta var kallt for verlden och menniskorna? Han som var född slaf, hade uppvuxit missaktad och fattig, hade förspilt sin kraft och ungdomstid, för att afvända tillvarons förbannelser. Hvad hade det hulpit honom, att han trott, hoppats och lidit? Var icke hans hjerta krossadt af menniskorna, på hvilka han trodde, hade icke verlden, hvaruti han lidit utstött