Helsingborgs-Posten – 2 december 1861, sida 2

honom? Och hvilken erättning hade han nu for sitt lidande och sträfvande? Med nedbojdt hufvud, med ett förkrossadt hjerta hade han vandrat omkring, hans fötter voro höljda af damm på den besvärliga lefnadsstraten, hans kropp sönderrifven af lidandets törnetaggar. Hade han efter en så modosam vandring funnit en källa, för att rentvå silt ansigte och sina fötter? Hade han under törnena funnit en blomma åt hvars doft och prakt han kunde fägna sig? Han hade blitvit fattigare och eländigare än förut, emedan han var född fattig, förvist och bränmarkt emedan han egde mod alt sorfäkta det rätta. Han var såsom Prometheus fastsmidd vid lifvets klippa och smärtans gam tarde dagligen ånyo hans inre, minnet beredde honom alltjemt nya qval. Gudarna straffade Prometheus, emedan han var förvågen nog att bortstjäla den heliga elden och i forntiden ansågs straffet rättvist. Men hvad hade Feodor sorbrulit, hvilket brott hade han begått. Jo, han hade tillegnat sig den förmenta himlagåfvan af ett adligt namn och. sträfvast efter penningens himmelska glans. Inutidens ögon en svår förbrytelse! Men skulle hans qval aldrigupphöra, hans smärta aldrig stillas? Borde han icke, likt den sårade söka efter en knif, för att utskåra saret i sill bröst och blifva läkt? Det är ödets ironi, att för den som sträfvar till det goda och lyckliga vägen göres besvarlig och oupphörligen nya hinder möta, it deremot vägen till det onda och till olycan synes så jemn och tillfälligheter gifvas ör den förtvillade och lockelser till onda erningar. kKnifven, som Feodor behöfde,