gestaltnr, zignennare såsom de andra, med bruna ansigten, mörka ögon och svart här. Ett glädjerop mottog de ankommande, men besvarades icke. Tysta och dystra framskredo de, framför dem stammens äldste, en gubbe med snöhvitt hår, men stolt och värdig hällning. Då nu ett annat jubelskri helsade dem, höjde gubben afvärjande sin arm och ropade: Tysta, ni söner, låten sublet lörslummas på edra läppar och glädjen i edra hjertan. Bekymmer och sorg är öfver oss alla ! Lejonet är fångadt i oslitliga band och de skola doda honom såsom lejonet dödar masken 1 vlvad säger du, fader 2? ropade Salella, och slog fram och hennes lågande ögon rullade af vild smärta. Återvander ej lejonet hem 2 Den gamle skakade stillatigande på husvudet. flemska voro denna qvinnans klagorop; och nu kastade hon sig ned oeh utbröt i vildt jem merskri, afryckte det svarta håret och sonderref bröstet med händerna. Så år du då borta b klagade hon emellanåt, borta, du öknens lejon, och icke mera skall dalens ros sola sig vid blixten från dina ögon och dricka dina kyssars dagg! Så är du då borta och dina starka lemmar skola kröka sig i föraktliga bojor och den sköna kroppen i sjelirar, och Satella får icke kyssa dina vackra fötter och hvila invid ditt hjerta! Summa stodo ziguennarne rundt omkring, och medlidandet mildrade ett ögonblick de strafva dragen hos männen och förjagade leendet från flickornas eldiga ögon. (Forts.) — ——