——— 7 2.etet —— Med stolt och naturlig grace trädde hon fram midt i kretsen, nickade åt sin karaste och sjöng: Das Sintevolk ist froh und frei! Hoho, Juchhei! Kein Kummer hindert ihren Schlaf, Kein Gram belastet ihre Brast; Und venn zuweilen Pein sie traf, Vergeht es rasch bei Scherz und Lust. — Das Sintevolk ist froh und frei! Hoho, Juchhei! Der Lowe ziehet aus zum Raub, Die Jungen folgen nach, Und sein ist Beere, Frucht und Traub, Sein was er haben mag. Das Sintevolk ist froh und frei! Hoho, Juchhei! Der Uhn schreit, das Weisel läusl, Der Sinte merket drauf. ben Uhu ist vom Baume greist, Und fängt den Wiesel auf. — Under detta ögonblick hördes på afstånd en skrällande pipa , Salella sprang upp och från hennes läppar utgick ett matt skrik; sångerskan tystnade och trädde sakta fram till de andra flickorna, under det männerna ofvergåfvo sin måltid och uppmärksamt sägo ditåt, hvarifrån ljudet kom. Nu hördes pipan allt närmare, och de hittills uppmärksamt lyssnade råkade i en glad rörelse. De komma, de komma der !? ropade alla på en gång. nyjitt lejon kommer !? jublade Satella och, följande en naturlig fåfänga, ordnade hon sine lockar, satte halsklädet rätt och utjemnade vecken på sin röda klädning. Bakom ett klipphörn visade sig nu några