Helsingborgs-Posten – 22 november 1861, sida 2

tycktes slumra utan kroppshvila. Nu andades han tungt, hans suckar ljödo som dödsrosslingar i denna tystnad och hans läppar uttalade darrande då och då ett ord af qval. Hvad det ljöd högt och doft i denna ödsliga nejd ! Det var Feodor, den fattige, förtviflade Feodor. Nastan medvetslös af hvad han gjorde hade han, efter den fatala tilldragelsen vid domstolen, skyndat till sin bostad. Der föll han ned på sin säng, dolde hufvndet i sina händer och förblef orörlig. En stund hade förlupit, då han lugnt såg upp, uppreste sig och, likasom rädslående med sig sjelf, såg sig omkring. På bordet låg en bok, det var Horatius, han gömde den hos sig, tog sin hatt och gick ut — i staden, i skogen; han vandrade framåt öfver klippor och dalar och så finna vi honom nu på Tatraberget. Han visste sjelf icke af sina grufliga qval; han kände dem icke, ty han hade kommit till ett öfvermått af smärla, så att hvarje utbrott af densamma, hvarje ord lemnade den långt bakom sig, hvilken liksom ett frätande gift insmyger sig i hvarje åder, förderfvar hela blodet och uppflammar till eld, som har behof af handling och hämnd, för att kyla sin törst, som med skärande tänder visar lugn och med knuten hand sramter ett leende. Ett sådant lugu, ett förmärktes i hans ansigte, hvilket han nu nedlutade i handen. I en sådan spänning voro hans nerver, alt, vid en slugas sting på hans hand, hela kroppen rörde sig och det lilla djuret, som druckit hans blod och surrade för hans öron, tilldrog sig hans uppmärksamhet. Den högsta fysiska retelse frambringar ofta ett apathiskt