Helsingborgs-Posten – 22 november 1861, sida 2

bem Läfegne af LOUISE MUHMLHAUI. (Otrersatining för UIelSingborgeposten.) —— (Foris. fr. nr 133.) Hans öga är glasartadt och stirrande, hans kinder infallna och blekgula, haus ansigte bar dodens prägel, hans bruna hår nedfaller oordnadt kring den af svett drypande pannan och hans bleka läppar darra krampaktigt. Mot tornena har han rifvit sina händer blodiga, utan att kanna det Mot klippafsatserna har han sonderrifvit kläderna, utan alt marka det, mot spetsiga stenar aro skorna sonderrifna, lotterna sarade utan alt han gifvit akt deruppa, hela långa dagen har han irrat omkring, tungan ar saslklibbad vid gommen, utan naring, utan hunger. På en utskjntande klippa sjunker han ned, icke for alt hvila, utan knän vilja icke båra honom; langsamt sväfvar hans blick från klippa till klippa, långsamt utan att fasta sig vid nagot. Nu flammar vreden i hans blick och anletsdrag, och det ar ju ändå så stilla omkring honom, intet finnes som kan forskräcka eller störa honom. Nen det var minnets spoke som med argadals anlete framträdde for hans inre skådning:ach äterspegl. — tagna intrycket i hans ywvre peglade det mot Nu var det åter natt i hans ansiote. och han lutade sitt hufvud tillbaka MO: mössan Hans öga stirrade mot himlen och hans ar å 2