NE AMS OA var han nu genom de starkaste tacksamhelsband fästad vid sin herre. Är försloto, då slutligen den äldre grefve v. R. afled och hans son tillträdde arfvet efter sin fader. Den känslan att vara en simpel arbetare tack skyldig, var något olidligt för den stolte herrn, och han underlät icke att genom ett förakiligt uppförande låta den stackars Peter förstå att denne för sin stora tjenst for längesedan blifvit betald och att det derföre vore slut med all slags förbindelse. Peter, som hade ett undergifvet sinne, förcidrog slillatigande hvarje orättvisa, beklagade sig icke öfver att hans husbonde återtog :det af den nes fader skänkta jordstycket, och var beständdigt en undergifven tjenare. Men detta hat öfvergick icke på Peters bunga slköna hustru, som hade att glädja sig eller riiltare att beklaga sig öfver herrus synnerli ga gunst. Hon klagade för sin man öfver herrns inviter och förföljelser, och för sorsta gå ngen gick Peter uppretad till gretven, för alt i sin hustrus namn säga denne, alt hon, fastän sa tig och af låg börd, höll sin ära helig, ocl icke ville höra skamliga tillbud, kommo d.e till och med från herrn sjelf. Grefve R. log hånfullt under Peters häftiga tal och försäkrade att han likväl skulle göra hvad honom behagade samtatt Peter ej skulle kunua hindra honom att älska och kyssa den lilla vackra qvinnan. Stum af vrede gick den stackars Peter hem igen, fast besluten att så snart som möjligt lemna orten och sitt lilla tresliga hem. Få dagar derefter, hörde Peter, då han återvände hem från ängen, hvarest han arbetat, ett häftigt skrik. Han tyckte sig igenkänna sin hustrus röst och, nära nog tappande andan, kArndade han hem till sin koja, fann sin