Helsingborgs-Posten – 11 november 1861, sida 2

honom för att skallas med den nära invid stående Marieblomman. Huru klar förekom icke honom himlen med sitt djupa blå. Hos honom var allt lif och musik. Så låg han glad och lycklig tills aflonsolenssista stråle försvunnit bakom träden, tills långsamt den ena stjernan efter den andra blef synlig på det blåa himlatältet, foglarnes sång tystnade och aftondaggen fuktade ängen. Feodor uppreste sig suckande, icke förnim-: mande annat än ett echo af sin inre men-niska och sorgsen återvände han till staden. Under en sådan spatserfärd störde honom ett rasslande af någon som närmade sig, och då han vände sig om för att begifva sig bort stod den gamle advokaten framför honom, densamme, för hvilken han länge gjort afskrifter aflrättegångshandlingar, och som var så vänlig och god att öfverse med Feodors ovänliga sinnesstämning. Feodor åmnade efter en hastig bugning gå vidare, men advokaten höll honom qvar vid armen. Icke så brådt, min unge vän! sade han vänligt. Denna gången undslipper ni mig icke. JLåtom oss promenera tillsammans Jag ser på edra friska kinder att luften gör er gadt.? i . Feodor framstammade några obetydliga ord om göromål, astonkyla — men den andre sade godmodigt: vvariöre är ni icke uppriktig, unge man? Hvarföre säger ni icke all ni önskar vara ensam Och då han såg på Feodor med sina kloka, stora ögon allvarligt och forskande, nedslog denne, blyg och förvirrad sin blick. valit stod bättre till här i verlden, sade Raschky, den gamle advokaten, vom endast hvar och en hade mod alt vara uppriktig,