mentet tör hans tanka, och han der läste den ännu obesvarade frågan: Hvad är siloSosi 2 tog han eldkolet och skref: npilososi är den högsta vetenskap, hon är den förkroppsligade guddomligt-menskliga kraften, som genomtränger det jordiska, materiella, höjer sig till ideen från realiteten, som i det jordiska, oförgängliga erkänner det eviga oförgängliga och vördar i det tillfalliga det efter en viss regel bestämda och ödet. Filosofien är religion, men icke en religion tillfölje af tron, utan af vetandet, icke bönens, utan handlingens och verklighetens religion. Filosofi har ej något gemensamt med pietism. I silososien är allt klarhet och frid, vetande och åskådning. Den erkänner det andiga i naturen och i natnren det andiga. — Men pietismen är en vild telning af tron, som ej bär några frukter, år elt behof för syndaren, är hyckleri med annan benämning, är vargen som klader sig i fårakläder, är en förbannelse för allt sannt och verkligt lif, är trons karikatyr. Filosofi är en andens åskådning, men pietismen det syndiga köttets gissel. IIvad mäste jag göra för alt vinna filosvficn ?7 frågade han nu sig sjelf och svarade sedan frimodigt på denna fråga : Åag måste uppodla min själ ochlära mig alt lefva! Och i en sådan stund af allvarlig eftertanka lärde sig ynglingen att till och med värdera fordna dagars smärtor, hvilka nu syntes honom såsom en öfvergångsperiod till andens fullmognad ; i denna stund var han fri, ty han kände sig befriad från andiga bojor, var han rik, ty han erkände alt vetenskapen var en skatt, en gyldene bok i hvilken icke såsom i Venedigs gyldene bok endast de voro tecknade som genom sitt förhällande, genom — — — —— — ——————————— ——— Nn-—— rang och rikedom ansägos för ädelstenar i sin slägt, utan att dertill kallades alla, som inom sig sjelfva förnummo en kallelse dertill. llomeres underbara berättelser lägo för honom uppslagna på bordet. Han tog dem, läste deri, och snart sväfvade hans ande på poesiens glänsande vingar. Under det han läste blef det gladare och ljusare inom honom. Han läste numera i sin bok icke berättelser, utan sanna lefnadsteckningar, han fann här afhandladt, icke allenast det förflutna utan älven det närvarande ; ja, det föresväfvade honom såsom något tillkommande och han nämnde det skickelse och historieskrifvaren ödets verkställare. Dessa ålderdomens hjeltar, denne Odysseus med sin slughet, Nestor med sin klokhet, alla skräckscener af Ilions sallne, detta allt skulle vara försjunket i glömskans eviga haf, om icke sångaren Homerus, denne ende, denne sattige man genom sin snillekraft hade bevarat alla deras namn och dater. åt sednaste efterkommande, åt alla bildade nationer. Hvad gagnade furstarne deras storhet, makten och glansen af deras börd? Hvad vore berömmet för den ädle? Okända och onämnda skulle de försvinna och till och med deras bragder ofverlemnas åt glömskan. Hvad de erhöllo var icke af dem sjelfva, utan det vunno de genom en ringa man, en skald! vSå står, ropade han, skalden högre än alla denna jordens söner och historieskrifvaren är furstarnes och hjeltinnornas tillkommande och rykte. Det är försoningen med verlden och med skiljaktigheten i mensklig börd och jordisk lycka, att öfver den högtbegåfvade mannens och skaldens graf grönskar lagrar och han sjelf, en friad örn, som ej nedtynges af någon jordisk börda, bevingad höjer sig till arans tempel, odödlig, oförgänglig, genom sin andes under vinner alla tiders beundran, under det att fursten stilla, okänd i sin gyldene kista sosver evig sömn, då icke skaldens och historieskrifrarens verk forunnat honom ett evigt lif. — Högre ån alla tider, än furstar och konungar står skalden, i honom uppenbarar sig guds skapande ande och han ensam är förklaringen af menniskan och hennes bestämmelse. Uans är berömmet och äran, hans äro himmel och jord, ty de afspegla sig i hans tankar, hans verk l Öfverlemnande sig åt dessa betraktelser och hänförelser måste ett af en okand osverlemnadt bref hafva återfort honom fill en grym och kylig verklighet. — Ilan igenkande af brefvets utanskrift sin ende vän Dombrowskys handstil. Otäligt brot han brefvet och laste: Under din med mig gjorda sällsamma hekantskap ansåg du din lefnads förbannelse ligga i din börd, såsom lilegen. Du raddade mitt lif, och jag är dig dersore tack skyldig. Så tager jag nu denna sorbannelse ifran dig och förklarar dig fri. Sålunda åro vi qvitt. Dombrowsky?. Feodor hoptryckte papperet i sin hand och mumlade: ?En grym gåfva! Väl är jag fri, men evigt bunden, ty jag år sattig och sattigdomen är en boja, som omsluter mina fötter och sårar dem, tills jag förblöder af såren. — Har du, poesie, äfven håremot ett förtrollningsmedel ? Skall jag förinta dig, då jag med dig vill förtjena mitt, då jag gör dig till min mages skafferi. (Forts.) —— Process om kärieköbref. Den 23 Oktober förefom i Londoa till afgörande en process, som under flera weckor warit allmänt famtalsämne. Den anklagade war en italiensk målare, Vicent Collucci, som har slagit sig ned i Londen och der haft temligen god framgång. För några år sedan blej han precentcrad för en mif Johns stone, fom war förmögen och af god familj. Han egnade henne sin hollning och mellan de bära uppsted ett ömt förhällande. Coucci fom efter hand i besittning af en mängd bref från henne, hwilka wisserligen andades ömmare fänslor od deri det åfwen talades om Döjlige helen af en äftenskaplig förening, men ide fås stade den ringafte skugga på hennes karafier eller dygd. Collucci war en dålig menniska. Först lånade han af miss Johnsstone 250 pund sasom han föregaf för att besöka fin syuka mos der Wi Jialien; scpan begårde han gång på gång venaingar, till def summan hade wert till flera tusen pwund. Den unga damen hade emellertid slagit alla kärlels-och giftermåldtans far ut hägen; detta skref hon flera gånger till bonom, bad honom förblifwa hennes mån och att lemna henne tillbaka hennes bref. Detta wagrate italienaren; han fåt nu masken falla och fördtade penningar på det melt brutala wis: fif han ide pengingar, skulle han göra et för henne ebehagligt bruk af brefwen. Detta skedde wid början af detta är. Miss Johnsone blef försträckt af hans hotelser, men att upptäcka allt för fina anförwandter, det blygdesåhon för, och få beflöt hon fig till att striftligen fråga fin förre älslare, för hwilken summa han kunde wilja Åerlemna brefwen. Han fordrade 2000 pund och förband sig högiidligen att för denna summa utlemna alla hennes i hans ego befindtliga bref. Af frukton atthan skulle tils ställa skandal gick hon in derpå och dag och ort