Helsingborgs-Posten – 4 november 1861, sida 2

vw lv Vi ett utrop af förvåning, på Feodor, hvilken, anande hvad som komma skulle, stod ororlig. Läs ni, min herre, läs sade Oskar och visade sekundanten pappret, och fråga sedan mannen, som står derborta, om det år sant.? Sekundanten läste: ÅJust nu erfor jag alt du ämnar slås med Kaminsky, som man ansett vara adelsman. Men jag får underrätta dig att namnet är falskt. Kaminsky heter elt af mina gods vid polska gränsen och Feodor är min lifegen.? PAr detta sanning ? frågade sekundanten, vänd till Feodor. En paus inträdde ; i spänd förväntan riktade den unge mannen sin blick på Feodor. Denne sednare var helt lugn. Det är sant,? sade han högt. Vapnet föll ur Oscars hand. Duellen kan icke ega rum,? sade han med en foraktlig ton, och vände sig om. Hvarföre icke ? frågade Feodor i en stadig ton. Oskar såg sig förundrad om på den frågande : Ar ni, min herre, efter det längre, under ett falskt föregifvande, vunna umgänge med adelsman så främmad för hedrens lagar, att ni ej inser alt det är omöjligt för mig att inläta mig i strid med er.? Mensklighetens lag, den menskliga hedern är mig bekant?, sade Feodor häftigt, och denna bjuder mig att fordra upprättelse.? Oskar tog helt lugnt pistolen och aflossade den i luften. Der är det! sade han kallt och vände sig om för att gå. Men Feodor, utom sig, störtade emot honom och ropade, under det han tog honom i armen: Ni skall icke gå härifrån, jag säger er, ni skall icke gå härifrån. Vär duel! skal! blifva af! ?Ni är en narr!? sade Oskar tranqnilt, ty han ansåg det ej löna mödan att vredgas på en eländig lifegen. Heder, heder! ropade Feodor alltmera uppretad. Hvad menas då med heder ? Har naturen icke nedlagt denna känsla i hvarje mans bröst, strömmar den icke med blodet i hans ådror, är det icke till och med hans lif? Aro icke alla menniskor deruti hvarandra lika??? Den lägste skall försvara sin heder såväl som den högste, och den förnämstes ära kan ju så nedsättas af den lägre att denne för detta nedsättande förtjenar straff. Men straffet blir af helt annan beskaffenhet, sade Oskar hånleende, och utdrog från sadeltyget på hästen, som hans tjenare framförde, en rem. Vill en af mina jemlikar blottställa min heder, så upprättas det med en duell, men vågar en eländig simpel pojke angripa den, så får han med denna en lämplig tillråttavisning!Ö Ha! skrek Feodor, darrande af raseri och störtade emot Oskar. Men sekundanten och betjenterna höllo honom tillbaka. , Släpp mig! ropade Feodor och föreökte slita sig lös. Släpp mig, jag måste hafva fast honom.? Oskar hade helt lugnt stigit upp på sin håst och sade: Till mig kommer ni icke, ty jag umgås icke med lifegna. Innan Feodor fick tid att svara, sprängde den stolte grefven bort på sin häst. . Med lågande blick skådade Feodor efter honom, hans arm förlorade sin muskelkraft och nedsjönk kraftlos. Orörlig stod han der, endast då och då skälfde hans kropp häftigt och hans läppar sammandrogos krampaktigt, : Tigande hade sekundanten vändt sig ifrån honom, och då han uppstigit på sin häst lemnade han och betjenterna honom, utan någon afskedshelsning. Feodor var ensam; han märkte det ieke. Allt var tyst omkring honom, sakta susade vinden i trädens kronor, kärleksfullt qvittrade soglarne på grenarne och han hörde det icke. . Solen brände hans hjessa, han kände det icke. Barn sprungo omkring under munter lek på ängen, stannade ett ögonblick och betraktade honom, springande sedan vidare utan alt han. gaf akt derpä. Slutligen bemannade han sig, men helt mekaniskt; lifvet, det fysiska lifvet, väcktes hos honom, och hans förlamade sinne upplifvades. Han såg sig omkring, helt förundrad att finna sig ensam, sedan tog han helt mekaniskt sin pistol och alskjöt den i luften. Knallen genljudade i bergen; han hörde den med sina kroppsliga öron och stirrade tankfullt i den hvirslande, hvita röken. Dä han selt den försvinna begaf han sig lugnt in i skogen. ENSLINGEN. Sent på aftonen återvände Feodor til hemmet. Han hade hela dagen irrat, utan mål eller eftertanka, omkring i skogen. Han hade slagit sig ned vid en liten skogsback, utan att lyssna till sorlet, han hade allt djupare förirrat sig i buskaget, sönderrifvit händerna mot tornbuskarne, utan att attkänna någon smärta, han hade inandats blommornas doft, utan att njuta deraf, solen gick ned, utan att han märkte att mörkret inbrutit. Hans ande låg fången i en kampaktig smärta och till och med hans sinne låg i apathiska bojor.