Helsingborgs-Posten – 1 november 1861, sida 3

bortåt gatan likasom mera stark af inte rörelse och hastigare ån någonsin fordom skyndade han uppför trapporna till sin kammare. — Här kastade han sig på en stol. Han prisade I tankarne sig sjelf. Det föreföll honom underbart, han var rord af glädje, han fann sig likasom upphöjd genom denna hedersak; ja, det soresoll honom såsom hade ban plotsligt stigit mycket högre från det stoff som vidlådade honom, såsom voro han lika i värdighet med grefven och baronerna, med hvilka han hade att strida om en hederssak. Hedren är mannens lif, väl mig, om jag kan två den ren med mitt blod!. — sade han halshögt — om också jag derföre skall gifva mitt hjerteblod! Nu kom han att allvarligt tänka på döden. Han öfvertänkte sin förflutna lefnad och fann i densamma endast smärta och förodmjukelse; ty af det förflutna framstodo alla de qval, han haft inom sig, allt tillbakasättande af n enniskor, han hade icke att anklaga sig sjelf derföre, det var hans ode, det var hans fattigdom, som vållat allt, som bringat förbannelse ålver den olycklige. Armodet var det som förgiftat hans första lesnadsdagar, som gjort bans ungdom glädjesattig, som gjort honom så ensidig, ja, till och med till en bedragare; det var detta som tillintetgjort för honom några timmars hanforelse af vänskap och kärlek. Haus förbrytelse bestod i hans elände. När hos honom dessa tankar uppkommo, kände han allt blodet strömma till hjertat och kärleken hos honom plötsligt förvandlas i hat. Han afskydde verlden, menniskorna, sig sjelf, och han ropade: nej, det finnes ingen Gud, det finnes ingen rattvisa! Hvad tjenar det då till, att Jag osedd vandrar genom lif