Helsingborgs-Posten – 1 november 1861, sida 3

vet såsom en förbannad under det att tusende missgerningsmän, smyckade med rang och hederstitlar, lysa, aktade i lifvet och i doden. Det är omöjligt att en rättvis Gud så tillstädjer! Då han så talade, söllo hans ogon händelsevis på väggen. Han hade den sällsamma vanan att i sin ensliga cell uppteckna med kol sina tankar, för alt sedan battre erinra sig dem, läsa dem, närmare skärskåda antaga och fullända dem eller helt och hållet förkasta dem i följd af ett nytt resultat, På ett sådant ställe föll nu blicken och han läste: Alt fördraga olyckan är den skönaste upppenbarelse af gudomligheten hos menniskan, att strida for att vinna lyckan är menniskans högsta foreträde. Den som i striden dukar under, är icke olyckan värdig, den som vinner lyckan, vinner sig sjelsk Länge stod Feodor med nedsänkta armar på samma ställe, hans ansigte klarnade, ljusnade, och de förut så lidelsefulla, vilda dragen antogo ett vekare, fredligare uttryck. ppet är sant ! sade han, ochhans strålande ogon riktade sig, liksom bönfallande till sörsynen, uppåt. Derefter tog han kolet och tillade till det forra: vpon olycklige kämpar hvar minut med döden och besegrar honom; den lycklige kämpar hvarje minut med lifvet och blifver besegrad af detsamma. Men den man är mera värd, som besegrar döden, än den som besegras af lifvet!? Nu var han helt glad; ja, det föreföll honom såsom vore han kallad att kämpa för en helig sak, den svagares sak emot den starkares, såsom stode han der att föra vapen för aila sina lidande medbröder, och då han detta tänkte förskönades hans ansigte