———— — — — — — nn — äumAAAAAAA( — ledes, fortsatte han samtalet med sig sjelf: således är denna min blygsel endast en inbillning. Gåfve min gamle advokat mig för min renskrifning ett årligt underhåll skulle man säga att jag har en anställning hos honom, men nu då han betalar mig hvarje gång for hvad jag skrifver är jag endast en fattig renskrifvare. Består denna åtskillnad, frågade han sig, tvilläfventyrs deruti, att jag när som helst skulle kunna afskedas, då deremot en som erhåller årlig lön, såsom sursten af sitt folk, ministern af sin konung icke kan entledigas? — — — Alla dessa sophisterier voro likväl icke tillräckliga; förlägen och nästan som tillintetgjord emottog Feodor den ringa ersättningen för sin möda, och kände. sig förödmjukad. Men detta öfvervann nöden, ty hungern är lika häftig i sina anspråk som äregirigheten. Bedröfvad och suckande gick Feodor med de förtjenade penningarne från advokatens boning och begaf sig tankfullt uppåt gatan till promenadplatsen utanför staden. Ofta hade han varit der med sin vän Dombrowsky och hade på konditoriet med denne och dennes vänner gladt tillbringat många timmar, ja till och ned mången gång hela natten. Ovilkorligt tog han vägen bortåt den stora byggnaden och suckade, när han tänkte på sin förlorade vän. Han observerade icke en grupp unga män, som sutto utanför dörrn omkring ett bord med stora vinslaskor. Dessa blefvo likväl knappt varse den sig så tankfullt närmande, förr än de helsade gladt på honom. Nå, Kaminsky ! ropade en af dem som var klädd i ungersk drägt, man får då åter se dig 2 nack, vår enstöring! sade den andre. ykKom, broder Klausner, sätt dig hos oss! vJa, kom, kom!? ropade alla och Feodor måste villfara deras begäran. Man flyttade sig närmare hvarandra, för att lemna honom plats och framräckte åt den alltjemt motsträfvige ett glas fradgande champagne. Vi låta dig icke gå! ropade Oskar, en ungrare, med blixtrande, svarta ögon, eld och rörelse i hvarje anletsdrag. ?Vi lemna dig icke, Feodor! Du måste i dag tillstå allt för oss.? vOch detta skulle vara ?7 frågade den unge mannen. vpDu skall säga oss, hvarföre du ej visat någon af oss hvar du bor, ej tillåtit någon komma till dig. Feodor såg hastigt upp och blickade misstänksamt på de församlade. Men der fanns icke något löje eller hån i de unga männens drag och han nedsänkte lugnt hufvudet. Jag påstår, sade en, vatt du söker de visas sten och vill icke blifva störd. Har jag ej rätt 27 Kanhånda, sade Feodor allvarligt, viy de visas sten är att finna lugn inom sig — kanske söker jag detta.? vrill och med Dombrovsky har sagt mig alt ej han en gång känner din bostad. ÄÅ propos Bombromsky ! inföll en annan, 2) veten ju att han i dag skall fira sin förlofning 2 oyed hvem, med hvem? stormade de andra. . pyed grefvinnan Kathinka Simalska! blef svaret, hvarpå följde ett allmänt högljudt skratt. Feodor spratt häftigt till och såg omkring sig.