en Löffegme af LOUISE MUULBACH. (Ofrersättning för Helsingborgsposten.) (Forts. fr. nr 124.) Pet var ett af de der ogonblicken, då sjalen utan modvetande dväljes i kroppen, bedosvad at granslosa qvat, och då kroppen af smartans heta glod forstelnar till is. Än for han med handen ofver den fuktiga, kalla pannan, än uppslog han ögonen, blickande mot himlen, som så gladt tittade in genom det oppna fönstret och tarar fyllde de stora Ögonen, men han söndertryckte dem. vyod, mod? sade han, men rösten darrade, våct är bra att detta också hände! Jag måste förlora allt, för att söka vinna allt! Valan ! utropade han, vallt har vikit ifrån mig, vänskap och karlek öfvergifva den på hvilken så orättvist tynger en förbannelse; jag år allena, låt nu se om verkligen en gnista guddomlig kraft finnes inom mig, om menniskan ar herre olver sitt öde! Här står jag ensam, härdt nedtyngd, osvergilven och fattig — men jag eger kraft. Ungdom och lif pulsera i mina ådror, ett mod är i min själ, hvarmed jag kan trotsa till och med doden. Lifvet uppfordrar mig till strid. Jag antager utmaningen, jag vålsignar densamma. Under smärta och qvalkänner jag att jag lesver. ÅÄnan är jag icke forlorad, ty jag har ännu medvetande af mina qval? Häftigt gick han af och an, och sönderkrammade den grymma skrifvelsen; och den