Helsingborgs-Posten – 28 oktober 1861, sida 2

som kom den unga flickan att darra, kathinka, denna förbannelse är min l-o Och då hon förvånad, utom sig stirrade på honom, uppreste han sig stolt och sade: ?Den lifegne är jag! Ett sruktansvärdt skrik och hon nedföll vanmäklig. Feodor log sorgligt, och med en resignation, som utan knol fogade hvarje ny smärta till den gamla, och som när hjertat blöder icke aktar om en droppa mer eller mindre utströmmar, sade han lugnt : Jag visste väl att det så skulle gå! Hon älskade mig icke nog för att fördraga det i Sakta framträdde han till den vanmäktiga och såg på henne med en outsaglig karlek. Det var, såsom ville han ännu en gång uppfånga alla heunes behag, hvilka nu för alltid voro för honom förlorade. så blickar den fångne, för hvilken fängelsedörren öppnar sig för sista, sista gången mot den blå himlen, den sköna verlden och allt synes honom dubbelt tilldragande, derföre att han måste lemna det. På bordet låg en sax, Feodor fattade den gladt, asklippte en lock från den älskades hufvud och dolde den vid sitt bröst. Nu ännu en trånande blick på henne som älskat, som ännu medvetslös låg utsträckt framför honom. Sedan med en djup suck vände han sig om, insvepte sig i sin kappa och försvann genom balkongdorren. BREFVET. Icke det första tröstlösa ensliga vatt gå lill sängs? är det fruktansvärdaste efter en stor och häftig smärta, icke det förtviflanssulla: som framställer sig för det