namn förskaslade mig tillträde. Min historia är slut.? Alexander uppreste sig och huru förändrad var icke hans ton, då han nu sade: Vi skiljas nu ål. Vi aterse hvarandra aldrig mera. Du har ljugit för mig, jag sorläter dig, ty du har räddat mitt lit. Men någon vänskap kan icke ifrågakomma mellan oss, endast jemlikar kunna passa för hvarandra, min lifegne kan icke vara min broder !? Må så vara! sade Feodor stolt och kallt. Du ser jag hade rätt, när jag påstod att menniskan är en slaf af sina vanor, och alt hvad som i en stund synes henne heligt kan fördomen förstöra i den andra. vvi vilja icke tvista derom,? sade Ålexander kallt, god nati in Utan att afvakta svar aslägsnade han sig, och snart bortdog ljudet af hans steg. Med återhållen andedrägt lyssnade Feodor till de försvinnade ljuden. Sedan upphöjde han anklagande armen mot himlen och ropade högt: Jag har ingen vän! Hvad har jag förbrulit mig, min Gud! Och belåckande med händerna ansigtet grät han högljudt. Toner nådde hans öra. Öfverraskad såg han upp, bortåt andra stranden. I det hemlighetsfulla palatset stod ett fönster öppet och derifrån hördes en lutas toner. En vacker qvinnoröst låt höra sig. Tydligt hörde Feodor följande : vweile nicht länger, mein Liebling, Du, Bringe mir Frieden och bringe mir Rul. Sinke dem sehnenden Liebchen ans Herz, Liebe und Kusse verscheuchen den Schmerz. Lass von den Wellen heräber Dich tragen! Wellen, o könntet dem liebsten ihr sagen