narraktig pojke. Ofta lade jag mig på marken, på det stället, der du sårade mig och betänkte mitt sorgliga öde, attjag var olycklig endast sordenskull att jag var fattig, och tänkte jag på dig och din lärare. Då fick jag en brinnande lust att afven hafva en lärare och lära mig något. Tilläfventyrs, tänkte jag barnsligt, kan jag lära mig att blifva rik. Jag gick till presten och bad honom underrätta mig. Han var en god man, min vetgirighet behagade honom ; han lärde mig låsa och skrifva, han lärde mig latin och historia. Jag lärde med ihärdig flit, men jag var fattig. Hvad jag lärde af historien gjorde mig nedslagen, men klok. Jag såg huru den fattige förtrycktes, om han också pryddes af dygder; jag såg huru den rike triumserade, om också lasten vanställde honom. Endast för den rike voro alla tillgångar till makt och ära öppnade, men obemärkt gick den fattige genom lifvet till griften. Derföre kallade jag rikedom lycka, fattigdom olycka. Sedan läste jag den siste Bourbonens historia. Det var hans namn, hans gamla ädla namn, som öppnade honom tillträde till Neapels thron. — Men mitt nama? Ingen kände det, det var fördunkladt, sorgligt som min fattigdom. Jag störtade ned och gråt och i min tröstlöshet anklagade jag ödet, hvilket, under det att det begåfvat mig med tallanger, gifvit mig kraft, att sträfva till ett ädel mål, på samma gång nedslungade mig i mörker och fattigdom, hvarest all min kraft måste kufvas. Jag svor inom mig att kämpa mot ödet och aftvinga det hvad det tyckes hafva förnekat mig. Vid denna tiden dog min far. Jag grät och glömde allt i min stora sorg, y jag var skyldig åtaga mig, hvad som ålesat honom, jag var min herres lisegne, skulle