rattande stolt på sig: Jag var den masken, som du nedtrampade.? Pet är nog! ropade Alexander och uppstod. väÄnnu icke,? svarade den andre lugnt, du bar lofvat att höra mig till slut. 7Sätt dig ! Tigande lydde honom Alexander, och Feodor fortfor : vrre månader låg jag med mina sår, tre långa månader, men af underlig beskaffenhet voro mina tankar på smärtans läger.? Beständigt hörde jag de orden: Han är ju endast er lifegnes son!? Och jag frågade i min barnsliga enfald mig sjelf, hvad en lifegen egentligen är. — Och återkallade jag noga i mitt minne ditt ansigte, din blick, din kroppsgestalt, ja, till och med din ton, när du talade, jemförde allt detta med mig sjelf ochiblef helt förundrad, att icke finna någon väsentlig olikhet emellan oss, jag fann — skratta gerna ål mig, Alexander! — att vi båda voro menniskor, jag ansåg dig vara min like. — Men sedan tänkte jag på din rikdom, dina tjenare, dina vackra kläder, jemförde återigen detta med mig sjelf och plötsligt blef det mig klart hvad som kunde menas med en lifegen — en fattig! Och återigen frågade jag i min barnsliga enfald mig sjelf, hvarföre jag, som icke på något sätt förbrutit mig, blifvit född så faltig. Jag frågade sedan gud, som man kallar den gode guden, i en enträgen bön, jag frågade min fader, om du icke till straff för din hjertlöshet skulle blifva fattig. Min fader log och sade: De rika blifva icke straffade. Men, frågade jag vidare, om jag skulle med afsigt hafva gjort grefven något ondt? Då skulle man hafva dödat dig, svarade han, och jag uppgaf ett anskri och dolde mitt ansigte. Du ser, Alexander, att jag var en