Helsingborgs-Posten – 18 oktober 1861, sida 3

uppsyldt; såsom ett fritt folk skola vi bestå och en friare furste disponera osver våra gods !? )))er ha vi det således, sade Feodor, alltid detsamma ! Icke för Polens skull, icke for det förtryckta landets skull, icke for smaleken af en fortryckt nation striden J, utan för aristokratiens formånsrätt. OÖfver denna prunkande enthusiasm for friheten må man blygas, den är icke annat än egennytta! Tänkte du, Alexander, under denna din hänförelse på friheten, för dina bönder, eller, jag må heldre säga, for dina slafvar ? Sådan fråga! Hvad hafva dessa att göra med Polens frihet? De förblifva ju alltid hvad de äro, lifegne. Ha! ropade Feodor vredgad och stampade i marken under den häftigaste sinnesrörelsen, da ropar jag med Koscinszko: PEinis Polonime! Vanara öfver edra frihetshjeltar, med beständigt vackra ord på läpparne, men som äro sjelfve i själ och hjerta trängbrostade slafvar. Folket måste blifva fritt, om landet skall kallas fritt. Delta visste romarne, och de fria tribunerna, plebejerna hade full rösträtt i senaten, och Rom skulle aldrig hafva fallit om det icke lyssnat tillen Agrippas dumma fabel och förgätit sitt sköna ordspråk vox populi vox dei. Goren edra bönder fria, låt dem veta att de äro menniskar, då skola de, medvetande af sitt menniskovärde, af fritt val tjena sin herre, och gå i döden för honom och fäderneslandet Å välldeles icke !? ropade Alexander häftigt. vDet är vi som endast äro herrar, och de äro tjenare och måste förblifva dett vi skola segra utan dessa! Feodor, du skulle tala annorlunda, om du vore en polack.? vylvem ansvarar dig för att jag icke är det 2? vhlott ditt namn säger mig det. Och sedan skulle du icke sjelf hafva sagt mig att Galicien är din hemort. Har icke en din sarbror der sina gods, hvilken låt uppfostra dig och hvars arfvinge du en gång blitver 2? Feodor skakade fundersamt på hufvudet och teg. — I detta nu uppgick månan långsamt ur hafvet och dess fulla skifva upplyste med sill sken den unge mannens uttrycksfulla ansigte. Ett djupt vemod låg i hans drag och en rörelse såsom af smärta och ängslan sörmärktes omkring hans läppar. Tanklullt stirrade han i det kalla, bleka månskenet, sedan riktade han Jångsamt blicken på sin vän. Men denna blick var så full af kärlek, hängifvenhet och på samma gång smärta, alt Alexander, deraf ofvervåldigad, slöt honom i sina armar. Hårdt och krampaktigt tryckte Feodor honom intill sig. Vid himlen?, sade han liksom med ansträngning utpressande orden ur bröstet, jag älskar dig ! — Nej, lösslit dig icke; droj vid mitt hjerta, det är kanske for sista gången mina armar omsluta dig l För sista! ropade Alexander och stirrade på vännen. Pu har ju lofvat mig, alt snart följa mig till mina gods, och vill ju du, Feodor, min ungdomsvän, vara vittne till min förmälning ?? vJo, om du efter denna afton skulle önska det. vrala icke så min vän, skulle en skiljaklighet i tankarna kunna aflägsna oss från hvarandra ? Må bönderna blifva fria eller slafvar, vår vänskap skall icke förändras deraf. (Forts.) ———