Helsingborgs-Posten – 18 oktober 1861, sida 2

sittande mörka benkläderna och de röda stöflorna, utan någon slags prydnad, den egendomliga barretten, som blott begagnades af studerande, vittnade om att han egnat sig åt vetenskaperna. Tycker du icke, frågade ändtligen den rikt klädde ynglingen. tycker du icke alt der ligger något eget mysisskt och hemlighetsfullt i solnedgången, men äfven något så klart och hjertinnerligt som hemäkligar sig sinnet och väcker slumrande tankar till lif? Mig förekommer det såsom hade jag behof af att yppa allt hvad som dväljes inom mig och hvilket jag ej förut kunnat ulttala; således måste Jag nu anförtro åt dig, min vän, allt. Men du, Feodor, du hör väl icke på mig 2? Nu upplyfte den andre sitt hufvud och de sista solstrålarne belyste hans ansigte. Långa lockar omgåfvo den höga pannan och follo nedåt de bleka infallna kinderna. Omkring munnen lekte ett eget drag af svårmod och beslutsamhet, och då han nu riktade det mörka stora Ögat på sin vän varseblef man i detsamma ett sällsamt drag af eajelfullhcet och innerlighet. vJag hör på dig, Alexander, och finner att du har rätt,? sade han med sakta men välljudande stämma. mJag tänkte precis detsamma, under det jag tittade ned i det klara vattnet, och såg huru våg efter våg framrullade och försvann likasom dagarne och tankarne i vårt lif. Men sortroendet och vänskapen åro lika skummet som rör sig på vågen; dock vi glädja oss öfver dem och låta dem förintas.? Den andre log. Skulle då vånskapen,? sade han, vara förgänglig såsom hafvets