Måtta sag upp på honom med okonstladt uttryck af glädje som gjorde hennes ansigte leende ; hon nickade till honom och fortfor att nicka så länge tills Jöns brast ut i ett skratt. Detta gjorde att Mätta blef vid godt lynne. Jöns tog plats hos henne på bänken och aftonen slutades med att gröten åter togs fram och åts mel god matlust. Detta var den mörkaste skuggan på Mätltas hela lesnadsbimmel; der kommo nog andra, men ingen sadan som denna, ej en gång då Jöns blef sjuk och sängliggande. bet blef en ny sporre for Mätta att fördubbla sina ansträngningar och hon gjorde en hel del försök för att vara här och der och allestädes. Och man skulle nåstan tro att det lyckades, ty den sjuke mannen blef passad och der var likväl alltid bröd i huset. Men det ar nu också underligt på huru mänga sätt brödet kan komma lill oss; giss det icke andra englar att bära fram det, så finnas goda grannar och andra barmhertiga menniskor, hvilka äro glada ofver alt få gå ett sådant litet ärende för deras himmelske beskyddare, och flera af dessa sutto om aftonen i husmannens koja — det var den aftonen, då Jöns uppnått aftonen för sin lefnads dag. Då nu elt trofast ansigte nedböjde sig öfver honom, ulstrackle han handen och sade med ett sakta leende: Nå, Mätta, det var ej det dummaste jag gjort, då jag gifte mig med dig; nu skall du hafva tack för denna gången ! der rullade ett par tårar ned för Mältas kinder, men hon log på samma gång och sade : Ja, Jöns, vi hafva haft detriktigt rart och förnöjdsamhet tillsammans. Och så dog Jöns. Mätta lefver ännu ; jag såg henne i somras, då hon under det hon torkade ögonen sade : Ack, herre gud, hvad det gläder mig alt Jöns nu har det så väl för sig. Slut.