Helsingborgs-Posten – 16 oktober 1861, sida 2

dörrn. Mätta unnade väl sin man denna lilla vederqvickelse; men smäningom blef hon litet orolig, och då hon en dag såg honom utbyta en mycket talande blick med grannhustrun, blef hon bekymrad. Den sällsamma händelse inträffade att hon stod vid sitt arbete utan att röra det, och soll i djupa tankar. En skugga gick öfver hennes själ, en ovanligt hemsk all lycka förstörande gäst, den uppreste sig hotande emot Jöns, hennes hjertas käraste; den lyfte sin knutna hand mot den unga, sysslolösa qvinnan i granngården, den drog med sitt svarta finger långa, fula streck ölver Mättas ljusa tankebilder. Då föll hennes blick ned i det fyllda vattenembaret, som hon just nu hade salt ifrån sig och hon såg deri sitt stora, solbrända ansigte ösfvertäckt af ett mörker, som gjorde henne oigenkänlig för henne sjelf och kom henne alt draga sig tillbaka, likasom för en fremmad, misstänkt besökande. Men i nästa ögonblick betraktade hon det lugnare och den tanken föll henne in: Jag — svartsjuk ! Den grep henne med det oemotståndliga komiska och, derest det är sannt, alt den onde ej fruktar någonting så mycket som ett hjertligt skratt, så manade Matta honom ögonblickligen tillbaka till hans afgrund, hvarur han uppsligit, ty gården genljöd af hennes innerliga hi, hi, hi Sedan utsträckte hon armarne och slog händerna tillsammans, som om hon ville säga, här måste bättre tagas uti och så grep hon sig an med sitt arbete med fördubblad ifver. Jöns blef länge borta; först i skymningen kom han bem. Då stod hans hustru på gården och skurado kärl. IIon nickade åt honom och sade: Nu kommer jag, maten är färdig; men han hade ej tillreds något muntert svar som i gamla dagar, han smög sig in i kammaren, der han-helt tyst satte sig. Mätta följde honom och började i vanlig ifver ställa om maten. Den simpta kosten smakade icke Jöns i dag, han bortlade med missnöje träskeden. Mätta gjorde ingen anmärkning; då hon åter ställt allting undan tog hon sin spinnrock och drejade lustigt om densamma, smägnolande på en visslump. Gud vet, hur du kan sjunga, Mätta sade Jöns slutligen förtretad; vjag är ulledsen vid allt detta, ty det blifver aldrig bättre för oss Mällta stannade hjulet och såg på honom med ohycklad förundan. Huru vill du hafva det då, Jöns lille 27 frågade hon. Vi äro och förblifva fattiga, sade Jöns. Ja så, ingenting annat än det, svarade Mätta, jag trodde, ingen af oss hade tänkt på att blifva rika ; förnöjda äro vi ju.? Det kan blifva samre än det är, svarade han dystert. Nävål, men så vet jag, hvad jag vill göra,v sade hon. Ivad då ?? frågade Jöns förundrad. vvänta tills det blifver båttre, sade Mätta bestämdt och gaf rockhjulet en duktig stöt, så att det åter gick omkring. Jöns gick af och an på golfvet, slutligen stannade han framför Mätta; hans blick hvilade på den förtröstansfullhet och godmodighet som förskönade de grofva, väderbilna anletsdragen; en hemlig blygsel fattade honom, han lade sin hand på den bruna, tjocka armen, som utdrog tråden, och sade vänligt: vja, Malla, vänta och låtsa som du ingenling ser, så går det öfver af sig sjelf.