Helsingborgs-Posten – 30 september 1861, sida 3

åt hans anlete. Börd och rikedom hade sor honom icke värde, och om man låtit honom följa sin egen afgjorda böjelse, hade han valt handtverkarens stilla och arbetsamma kall; en lycklig fallenhet att använda sina händer till hvad han behagade skulle olvisvelaktigt i detta stånd gjort honom till en utmärkt man; men huru hade den tidens fördomar kunnat medgifva, ati greslige ynglingen, härstammande från en gammal familj, tagit ett så oerhordt steg nedal? Nej, det gick icke an ; men att förskaffa sig elt falskt lakarebetyg, som förklarade Adalbert vansinnig och således sin rätt till fideikommisset förlustig, var en snillebragd, som ålllingen, från den urgamla konungaätten icke ansåg under sin värdighet. Farbrodern var den verkstållande och brodern den medgifvande. Adalbert och Konrad kammo straxt efter sadrens död till Gyllingsnås, då båda broderna sattade en varm och eldig karlek till den vackra, nyss uppväxta dottern, men hvars hjerta besvarade Konrads böjelse. Vid denna tid bodde på hemmanet Lofkulla en formögen bonde, gist med en qvinna tillhörande det såkallade ziguenareslägtet; hon var af en regelbunden skönhet, fast hyn var mörk och anletsultrycket vildt och passioneradt. Denna qvinna stod i ett sortroligt forhållande till egendomsherren och man misstänkte att dottern, lilla Inga, var hans. Sannt eller icke, hyste han för detta barn en känsla så varm, så stark, alt den var fullt jemförlig med den han egnade sin egen dotter — men som han ej ville låta den påskina smög man in barnet i hans rum, som om det varit kontraband. Ofta påminte Inga sig huru den gamle allvarsamme herrn uti dess hemlighetsfulla slunder tagit henne i sina armar och osvorhopal he Or lo al b 2— — — — —