Helsingborgs-Posten – 30 september 1861, sida 2

Några minuter satt grefven stum med brefvet tryckt till sitt bröst. Nu var det ögonblick inne, då aristokraten var borta och endast men niskan qvar. 0, Magnild,? sade han, uisträckande sina armar, )fyra ord ha forändradt din fars vilja och ditt öde. Kom, kom, genast med mig till hon o mI Icke nu, icke nu,? bad hon. Jo nu, nu skall det skall ske,? återtog han häftigt. Hvar är min hatt — skynda dig, gör dig i ordning. Jag vill icke dröja en enda minut att uppfylla hennes sista bön. I ett litet obetydligt hus på förstaden hyrde löjtnant Löwenthal ett enda rum, med utsigt åt sjön och hamnbyggnaden. Det var ytterst larsligt möbleradt, men ljust och gladt. Hans säng var vänd mot fönstret, ty han ville se Guds klara himmel. För ögonblicket var han ensam, men det var en af hans feberfria bättre stunder. Ilastigt spratt han till, han hörde ankommande steg; tvenne personer voro i trappan, nu stannade de vid dörren, och den enas latta gång var honom väl bekant. Hvem kan uttrycka hans förvåning, då dörren öppnades och grefve Peringsköld inträdde och efter honom Magnild. Birger tillslöt ögonen, han trodde sig vara under inflytande af någon feberfantasi. . Tala du till honom, Magnild,? bad den gamle mannen. ypappa och jag äro här, sade hon ömt och lade sin hand på hans; huru mår du 2 vBra, bra ! svarade han med eftertryck och förde handen till sina läppar, der han qvarhöll den. Men — hr grefven !? och nu först såg han upp och fäste en underlig blick på Peringsköld.