Helsingborgs-Posten – 30 september 1861, sida 2

kysste han sitt eget namn, nedskrifvet af henne, bröt det och läste följande : Konrad! vi ha då omsider träffats. En aning säger mig, alt våra barns öden komma en gång att af dig bero. Jag tycker mig ålminstone se, att din dotters hjerta icke är olillgängligt för den känsla, som för henne redan insmugit sig i min sons bröst. Jag känner dig — jag vet att du aldrig tillåter henne alt bära namnet Löwenthal. Men ditt eget blod rinner i hans ådror. 0, Konrad, Konrad! fadrens dystra sinne blef sonens arf. Han fick ej något annat. Låt sonen se en skymt af den sällhet, som blef fadern förnekad. Han var olycklig i lifvet — och inbilla dig ej alt jag någonsin kunde försona honom med sitt öde — det var min mening när jag gaf honom min hand — men dertill var min makt för inskränkt. Om Birger blir olycklig i sin kärlek, då då .. år det förbi med hans jordiska lycka — och kanske med hans eviga. — Var icke obarmhertig, Konrad! Besegra ditt högmod, skänk din dotter ar am oiycklige brors son. Han begär icke något mera! Om Carolinas minne är dig kärt — om det icke är en osanning. som du nyss har tillhviskat henne, så uppfyll hennes sista bön — och hennes Birger — det käraste hon i sitt lif egt — blir lycklig genom dig — då har du tiofaldigt försonat allt. För Yngve och Engelborg kastar jag icke ut en enda bön, om något innerligare förhållande emellan dem skulle uppstå, ty hon blefve aldrig lycklig genom honom. Gud, Gud! välsigna dig! CAROLINA.? Af den darrande handstilen syntesdet hvilken ansträngning detta bref kostat den sjuka.