ynne, som andra så strängt bedömde. o, nå mig nåd förunnas att kunna borttaga dem l änkte hon. Ack, blesve det min sålla lott, ut kunna höja hans blick till Den, som han så sällan nalkats. — Birgers reliziösa grundsatser hade icke för honom sjelf varit lyckliggörande, oaktadt hans mors allsarliga och innerliga bemodande, att i barnlomen ingjuta i hans hjerta vår läras himnelska sanningar. Vid ynglingaårens början jorde tviflet sig gällande; han lyssnade till indra röster än dem, som han inom hemmet lört. Och kanske var det just modren, som, lå hon trodde sig allramest verka för den roda saken, aflägsnade honom derifrån. De inga måste behandlas varsamt; orden försvinna som de bortdöende ljuden för deras rton, men det vältaliga språk, som osterdöget och handlingarne predika, det fäster sig minnet och hjertat. Fru Lowenthal varen od, en alsklig, en undergifven qvinna; men cke alltid var hon sådan, som då vi vid sennes lesnads solnedgång träffade henne; lon uppmanade sonen till tro och förtröstan, nen huru många gånger såg han icke henne u qvart efter sedan hon så talat öfverlemna ig åt den tröstlösaste sorg ; man skulle vöserse och förlåta,? och huru lätt uppbrusade cke henne sinne vid de lidna oforratterna: on tadlade misstroende till andra och mänson gång uppväckte hon sjelf misstankarne i lans själ, och dessa besannades merändels ultid. Icke älskade han derföre sin mor nindre; ack nej, han fann hennes svagheter å lätt förklarliga, trodde att det ej annorunda kunde vara, att alla menniskor voro gonblickets barn, beroende af sitt lynne och illfälligheterna ; och när hon, den bästa och Ålaste af alla, så lätt och ofta kunde skratta