Helsingborgs-Posten – 27 september 1861, sida 2

äG ——— — — ——t —eä—1t——gks — Deruti har Barbara rätt, instämde fru Starenflykt; voch Gyllingsnäs det måste vara ett trollslolt. — Vet ni, mitt herrskap, att grefve Alrik icke varit så lycklig hos lilla Molly som Yngve hos Urania. Han reste i förrgår till Gyllingsnäs, der han brukar husera som en tyrann.? Jag har något att berätta som torde icke heller sakna intresse, förklarade Charlotte, i det hon myste på mun. Löjlnant Löwenthal målle vara något fantastisk. Han bor hos en snickare på förstaden, som herrskapet vet; denne, nemligen snickaren, har nyss vunnit burskap och skall vara i ytterst små omständigheter, men han gifte sig som gesäll, den dåren.? Ja, gesäller och adjunkter som gifta sig, det är nu för ömkligt,? utbrast grossörskan. Söta moster fall mig ejitalet, bad Charlotta och fortsatte sin berättelse : snickaren sjuknar, gesällen går sin väg, och den förre har åtskilligt bestäldt arbete; Löwenthal, som nu kan allling, både svarfva och snickra, arbetar flera nätter tillika med lärgossen i verkstaden, och han var sjuk förut, troligen har öfverdrifvet arbete påskyndat sjukdomens utveckling. En officer stå och snickra hos en handtverkare, yltrade grossörskan, vdet är skandolost och hade aldrig nändi i min ungdom.v Han gjorde det väl för penningar ? frågade fröken Anaslatia; men bra simpelt år sädant för en militär, det får jag rent ut säga. Nej, det skulle vara en present till snickaren,? skrattade Charlotte. ; )et tyckte jag var vackert, sade fru Starenflykt. Bara han inte gjort det om natten ; det var precist som om han skämts för sin välgerning, anmärkte fru Orin. Ah, kära mina vänner, kunnen j tycka om sådant 2 genmalte Charlotte. — )Men känner inte Barbara genom amiralinnan, huru lilla mamsell Koralin besinner sig nu för tiden 9? )Amiralinnan Muähldorf Säger, svarade fru Orin, åatt hon klagat öfver ondt i hjertat en lång tid. Hon har haft sina spekulationer on med... Åh inte, kära Barbara, svarade systern, Pdå hade hon väl varit från sina sinnen. Alt tillbringa två år i grefve Paringskölds hus och i hennes stånd kunna inbilla sig, alt bli deras svärdotter — huru kan du, som så väl känner dem, tro det vara möjligt 27 Mig skall det serdeles roa?, inföll värdinnan, att se huru allt detta skall slutas. XXI FyYRA ORD. Det drag af Birger, som i föregående kapitel blifvit berättadt, var fullkomligt sanningsenligt och hade afven hunnit till Magnilds öron. Hennes hjerta klappade af stolthet öfver den älskade, som hon ifrån första ögonblicket af deras sammanträffande genast fattade och ännu aldrig en minut missförstått eller misskänt. I en af dessa sköna stunder i lifvet, som minnet tecknar upp och för evigt gömmer hade han ur sin barndom och ungdom oppet berättat henne hvart enda drag ; han hade ej skonat sig sjelf, sina egna afsteg hade han målat i lika mörka färger, som deras, med hvilka han stått i beröring ; och huru ursäkliga, ja naturliga och lätt förklarliga fann hon nu de skuggsidor i hans