XVIII. EN MORCONSTUD. Följande morgon innan grefve Peringskold ännu var uppstigen, hörde han sin dörr sakta öppnas; han vände sig om, det var hans dotter som intradde. Hvad vill du så tidigt, Magnild ?? frågade grefven, i det han gnuggade sömnen ur sina ögon. Jag har en bekannelse att hos pappa aflägga, hvilket jag länge ämnat; men fruktan for pappas misshag hade mot min bättre öfvertygelse hittills afhallit mig.? v))u har väl icke,? och de vanligtvis så stränga dragen blefvo ännu strängare, du har val icke vågat bortlofva din hand till en ovärdig 2 yylin hand har jag ej bortlofvad; ty det kunna endast mina föräldrar göra. Men mitt hjerta har jag bortgifvit; men icke till en ovärdig.? Magnild ryste för den ångest, som målade sig i sadrens anletsdrag; stora svettdroppar perlade hans panna. Jag gissar hvem det är.v framstammade han doft, entonigt: Löwenuthal -.? Ja, pappa, det år han, Carolina Peringskölds son, svarade hon med stadig blick och fullkomlig fattning.? PMen vet du hvems son han också är? En gravörs.? Det vet jagv, återtog hon.? vOch min dotter skulle blifva hustru till sonen af en gravor, till en saltig underlöjtnant, som hela vintern med renskrifning samt språkoch musikundervisning bidragit till sin försorg; jag vet att tidons anda hyllar sådana ultraliberala ideer, men jag — jag — hör