statsmån och högt uppfatta personer hafwa börjat med att föra blyertzpennan i en notebook, och det år kåndt att ledaren af en utaf Londons ömädsja tidningar ännu ibland pers sonligen refererar, för att se om han ännu fan det. Huru bedrifwes deremot saken hos oss? Wi wilja beswara frågan i allmänna uttryck. Jnbjudningen till tidningarna förgåtes lika ofta fom den göres. Wanliq:wis tårer man saken bafwa fin gång, och wäntar att red daktionerna sielfwa skola passa på. För särskildta platser för dem, der de kunna se och höra samt röra sig någorlunda beqwämt och ledigt, sörjes fåls lan. Meddelanden ejterät lemnas wäl ibland, men wanligen för sent att inkomma i det örs utkommande numret; för att få några på förs hand måste man ega personliga förbindeljer; och, når nu det ena eller andra bladet gynnas framför de andra, få får man ej förwåna sig öfwer en wit böjelse att löna ynnest med yra nest, ogunst med ogunit. Och det roligafte af allt år, att der är just publifen fjelf, fom lider wärst af denna fin likgilligher, och likwäl lig: ger ej felet egentligen i brist på god wilja, ur tan uti brist på wana. (Nortk. Tidn.) A—. VUDA ——