Helsingborgs-Posten – 9 september 1861, sida 2

Peringsköld och hans hustru, huru Magnild denna höst ännu mera än vanligt undandrog sig såval de offentliga nöjena som de större sallskapskretsarne. Men det var icke allenast i hemmet, som man roade sig med underleken; öfverallt der hennes förälårar egde sill umgänge, talades om den egna besynnerliga flickan ; några påstodo att hon var läserska, andra åter alt en olycklig kärlek gjort beslag på hennes hjerta; en delatt det började lida åt det såkallade sommarsolståndet, hon hade redan räknat tjugofem år och kunde således med skäl frukta att stanna på öfserblifna kartan. Magnild, som icke sjelf visste någol om dessa anmärkningar och under, såg så lugn och obekymrad ut, som om hennes egen frid och lycka för alltid varil befästad. Hon lefde i det narvarande och njöt så fullt af den sällheten, att genom sin ömhet kunna öppna hans själ, för en af honom hittills aldrig anad fröjd, att hon, oaktadt sitt af naturen allvarliga och reslekterande lynne, icke tänkte eller åtminstone ej ville tänka på de möjligon analhondo otorlilarmo. om Magnild lefde tyst och indraget, så var Engelborg leremot beständigt synlig i den såkallade yttre verlden. Grefven ville det, och hans hustru måste, utan motsägelse, taga henne under sina vingars skugga. Hennes elflika utseende, naiva oskuldsfulla väsende och framför allt nyhetens behag drogo många fjärilar kring den nyss utvecklade rosen, som kände en barnslig fröjd vid åsynen vaf allt det granna, roliga, for att begagna hennes egna ord, som tills dato varit så nytt, så fremmande för henne. Det bifall hon skördade var kanske mera än allt annat bidragande till att underhålla den i Yngves hjerta yväck ta lågan. Ännu bibehöll Engelborg sin yttre sorgdrägt, och den inre var ej heller bortlagd. Hon var förströdd, glad — ja, äfven lycklig; men icke ens hennes kärlek förmådde helt och hållet fylla det tomma rum, som den första vännens bortgång lemnat i hennes själ. Bland de många bekanta, som Engelborg erhällit, voro grefvinnnan och sroknarne 2. dem, hvilka isynnerhet tycktes egna henne ett lisligt och varmt intresse, och deras närmande till den unga flickan inverkade förmånligt på grefvinnan Peringskölds förhållande och smickrade i hög grad Yngves och hans fars högmod. En Oktoberafton, då hela samlljen, utom Magnild, hade aflagt ett besök i landshöfdingeresidenset, hade den förstnämnda smugit sig in i den kära, hulda fostermodrens rum. Palltid denna sorgsna, tårsulla blick, sade Magnild, i det hon med ömhet lade sin hand på festermodrens skuldrallvad det är svårt veta faster ständigt lida och sakna ! vJag saknar visst, men lider ej så mycket som du tror. Hvad som är borta vet jag att jag får igen, om jag blott bidar en liten, liten tid. Men du, Magnild lilla, skulle icke stänga in dig, som du gör. Ja, jag börjar sjelf tro all jag ej gör rätt; ty pappa och mamma äro synbart missnöjda dermed — och man bör ju undvika allt, som kan åstadkomma forargelse? rpå ,mitt barn, förändrar du det säkert? Ja, jag tänker derpå; men jag kan ej neka att det är Med största motvilja. girger umgås icke der du umgås, derför har du ingen trefnad borta.? v7ill någon del ger jag faster rätt, men ej fullkomligt. Nog kan jag trifvas fast jag icke ser honom, vi veta ömsesidigt att våra