Sian ja nu wisst fand weda öd j drocket öjer bort, öd j hingas nand skon heda, nan da blir nu ingan kort, frå ja bö om permission te fau lide grann raljera, ella nu grattelojra fröttjen må fin herr Baron. Olla löba åtte jutta, olla grebber well ha man, ull ting fan gan an te skytta, rätt om de wa bara wann. Men din bör ge rätt o stäl, naur da komme ran pa männer ffa om läss din Ingen känner, udan ha oin för få säl. Gss ja finge löf te rana skolle alla gatta wa; men man tro, dan will ja wana öd här ble ett kattradra. Pan Baroner ble här brist. Olla welle först te tjörttje, ingen welle fram i mörrtje, ingen welle komma sist. Derör öonjar ja jer lettja, j tom ollt han wesst reson, som ellt han fattat tyttje fer öin fin o grann Barou. J han waed mecd sleg, j han waed meed sluer, som han rangat da som duer; — ven fom koune fan fin beg. Nu maan j wa meed goer, fom ellt han fand fäjneman, löttja te o blia moor, nanr da un sta smälla on! Lettja te fau hus e ganr, lettja te fan wäl te bärta, må ban swin o faj v hästa, hous o geder, bi o faur! Nanr j un skon fram för vrätsten, onjjar ja jer lottja te — o fen önsjar ja för reisten, od j allri läjens we, udan ståsje han pläsjer, fresler frepp må loslit singe, gon wänner nde, Inge renga fom em Sefeter Ja ha glemt om böru panminga, men da hussen j wäl sal, nanr j blen må ticn ywinga; mån un faur ja bo farwäl. Hålsen säl jär Herr Baron. Nn fast ja ha suattjat trodjel o daj meista ha wad gödjel, man j amte blia vu. — — —.t.t 24 LL