Helsingborgs-Posten – 2 september 1861, sida 2

förorsakade, såg han upp. Hans ögon voro tärlösa och intet ord utgick från hans läppar. — Magnild varseblef ett på marken nedsallet papper, hon böjde sig ned, upptog det, och den rörelse hon gjorde betecknade den sragan: Får jag läsa det? Han nickade bifall och hon läste foljande: Det stoftet är jag gömt i jorden, Men anden, Öfver gruset höjd, Till mig — som här vid grafven böjd, En ensam gAröttad sremling vorden — Nu sänker sig valsignande, Fast man ej kan den hulla se Rörd fäste hon denna ogonblickets ulgjutelse, der ingen poesi, endast sorg, saknad och ömhet uttalade sig, Långsamt uppreste han sig, tog sin flicka vid handen, helsade Magnild och styrde sedan ejna steg ned till stranden, der bada snart pland löfskogen sorsvunna ur hennes åsyn. Några ögonblick dröjde hou qvar på samma ställe, då bon straxt efter deras bortgang såv en liten bat elida bort på den Ingna vattenytan — det var enklingen och den moderlosa. När Magnild nu alervände till andra sidan af kyrkogarden, varseblef hon, på en af de grafvar hon nyss lemnal, en annan knabojande mansperson. Ånande hvem det var, ville hon, ntan att gifva sig tillkänna, tyst och obemärkt, aflågsna sig, då han hastigt upplyfte sina blickar, hvilka mötte hennes, PDet var då fröken Magnild, ja, jag kunde gissa det, som oslrat en minnesblomma på min mors graf. 0, haf tack ! Han steg upp och gick emot henne. T morgon lemna vi alla Gyllingsnäs, ålertog han; när och under hvilka omständigheter skola vi återse detta ställe, jag kanske aldrig mera? 2