Helsingborgs-Posten – 26 augusti 1861, sida 2

n vråkle han ur deras små obetydliga or, icke en gång en liten torfva jord upp; al dem, der de kunde uppresa ett skydd L regn och stormar. Han hade redan it afsked från sin tjenstgöring i verken, i: genom sin kammarjunkaretitel, förenad d den grefliga, ansåg han sill anseende vara ästadt. — Under några veckor hade flera käppar, i anseende till det flitiga bruk han dem gjorde, sönderbrustit ; och lika varmt n kapten Brandel var aktad och älskad, denne hatad och afskyda. Jen sörjande enkan, som nyss sett sin lefisglädje for alltid nedsjunka i gralven, le helst önskat att på Gyllingsnäs få frama sina ålerstaende dagar, men början af iks regering ingaf henne ingen åstundan som oåonvitine betrakta forigängen af samma; och nu lyssnade hon till sin rs och Magnilds förenade boner att till ten flytta till den stad der de vintertiden e sitt hem. Engelbora hade hon för id tagit under sitt beskydd, men, ack, ordningen kom till henne att sakna och . clomde hon att egna den ömtåliga blom1 så omsorgsfull vård som den fordrade, Yyngve, hvilken under flera forevandninhade atervandt till Gyllingsnäs, fann tille alt helt och hållet intränga i det obeade hjertat. Birger Löwenthal, af tjenstegande kallad att på någon tid aflägsna sig m Gyllingsnäs, blef icke något hinder för redsställandet af Yngves ögonblickliga sion. Han var kär, men tänkte icke på enskapels boja; han ville blott berusa nes öron med ett för henne nytt språk, a till sig hennes hjerta, för att sedermera rampa det, som barnet gör med de leker, vid hvilka de ledsnat, utan att beräkna, det han för sitt nöjes skull gick att förstöra en ung oskyldig varelses lefnadsglädje. Fint var det nät, hvarmed Yngve kringhvärft den unga flickan, som icke anade något sorsät. Så småningom hade han lockat Engelborgs hjerta till sig och slutligen aflagt bekännelsen om sin kärlek, tillforsakrat henue de ljusvaste ord och löften, och att hans förhoppning var, alt en dag genom kyrkans band få kalla henne sin, men tillika att han fruktade det hans lycka ej var lätt vunnen, att han hade sina foråldrars fördomar atl bekämpa, och framförallt varnade han henne, alt icke till Magnild eller Birger röja ett ord om deras förhållande, och uppmanade henne all i deras nårvaro iakttaga den största försigtighet. lellan Birger och Magnild hade icke ett ord, som ej alla kunde höra, varit utbytt. Längesedan hade hans känslor upphört att för honom sjelf vara en hemlighet, men som han bestämt visste, all aldrig hennes stolta föraldrar skulle lägga hennes hand i hans, hade han gjort sig till helig lag, at aldrig med elt ord, en blick förråda sitt hjerta — och dessutom: skulle hon väl icke sjelf, liksom de, skjutit honom långt ifrån sig, om nan vågat närma sig till henne ?? Dock hade han ej styrka ati assäga sig den enda fattiga glädjen han kunde ega, att ibland vistas under samma tak som hon, och derföre antog han grefve Peringskölds anbud att några veckor efter molet vistas på Balderslund, alvensom det att göra familjen sällskap på resan till Gyllingsnas. Så ungefär stodo de serskilta förhållandena vid grefvinnan Peringskölds återkomst till fideikommisset. Magnild återtog östra tornkammaren, som hon ensamt bebodde, under XC — — det Engelborg delad enkans ensliga rum. Birger hade utbedt sig att få intaga sin sordna lilla kammar: i den minnesrika gula slyaeln. Den blivande sideikommissarien innehade en lång sile af rum, hvilka han redan belastat med en mangd af lyxartiklar och hade gjort afta med ålskilliga handverkare som skulle fövandla det gamla till nytt, med ett ord helt och hållet omskapa det inre af den ståliga byggnaden. Magnild hade ge ast vid sin återkomst beS0kl sitt kara Lökulla; mor Ingrid lefde änn — men manens sorgna blickar, de åldsla barnens tårflla ögon och hennes eget fridfulla ansigtsuttrek, tillika med de bleka afterda kinderna, en matta gången, hammade andedrägten ch behofvet al hvila, sorkunnade tydligt alltimglaset inom kort var utrunnet. Maenild gömde sitt hjerta fru Lowenthals sista ord: Jag örkade att någon kärleksfull varelse funnestill hvilken min stackars Birger kunde slutasig.? I det inneret fördolda, men så tysatt hon knappast vågade medgifva det för s; sjelf, uppstod den varma, innerliga längtan :t vara utsedd till hans, icke maka, men bgna, stödjande, tröstande systerliga vän — lock, hennes fina, säkra känsla af det psande afhöll henne från hvarje förtroligt irmande, så mycket lättare alt undvika, somian Sjell städse höll sig på ett tillbörligtafstånd. Att ett dystert sorgflor låg utbre öfver hans inre, var för hennes säkra blic otvifvelaktigt, men nadet var sorgen öfver ans mors bortgång, öfver hans eget dunklaöde och systerns ovissa framtid, som framallat det, tillika med fordna