Helsingborgs-Posten – 19 augusti 1861, sida 2

d. sinal. (Forts fr. ur 91.) SVAR. !ombläddrade alla rs arbeten — hvar e poesi ån den vi läste i naturens uppfattades icke da hon en afton ron trodde, gömd k bersä, uti den d — hennes sornudt i borjan af Lod solen högt på på sin landtlunga la staden. — De rundt omkring jörkarne i bergsvoro i delta ögonvindkast. in, hvilken herrlig Id som förskönar missljudande röst. assessoren baron ledd af instinkten an hastigt fattade dsatte henne sakta samma ögonblick kan jag ej låta gå mig ur händerna. Jag mäste ha mitt öde afgjordt.? Det kan icke afgöras genom mig, svarade hon kallt och bestamdt, i det hon uppbjöd alla sina krafter, for att lösrycka sina händer från hans. Jo, just genom er. Ett helt år har jag ju väntat svar på min lragna anhallan först af er far, och sedan af er. Han har Jätit mig hoppas, men ni — ni har undvikit alla tillfällen att traffa mig ensam, då jag slutligen måste taga min tillflykt tll det skriftliga meddelandet.? roch på det har jag svarat.? Ja, iag vel det, tyvärr, — beviset derpå har jag har), och han lade handen på sitt bröst. Det ligger i min plånbok. Huru smärtsamt innehallet ån är, så har dock ni skrifvit det, och jag har kysst dessa af er nedskrilna bokstafver, som katoliken skulle kyssa en af sina dyrbara reliker,? sade han med mycken pathos. — Åulen, fortfor han efter nagot uppehåll, Yjag har hoppats, att om jag muntligen finge framfora mitt liss högsta onskan, så skulle. .. Jag ej kunna motstå baron !? afbröt Magnild med en ironisk blick, som man sallan hos henne varseblef. Men var öfvertygad, tillade hon med förändrad röst, att nar jag kunnat motstå min fars böner, så åro alla andras ord på mig förspillda. vhet är då frokens ovilkorliga beslut alt lefva ogift? vpet har jag icke sagt, svarade hon leende. å har någon annan redan borttagit srökens hjerta?, sade han häftigt; huru skall jag annars kunna förklara denna egna, besynnerliga motvilja. —— yJag trodde icke att den skulle kunna sorklaras mera ån på ett sa t t, atertog Magnild, betraktande honom med ett satiriskt leende. Jag skulle vara obeskrifligt tacksam om fröken ville förklara sig tydligare.? rÖnskar baron det verkligen ?? frågade hon i det hon forskande säg på honom. Ja. Anklaga då icke mig om barons egenkärlek skulle få ett alll for djupt sår. — Jag ger aldrig min hand åt någon, åt hvilken jag ej kan gifva mitt hjerla. Är jag nu förstådd ?? vyoen jag är ju en hederlig karl, har ett namn, förmögenhet, har vid unga är gjort en ovanlig lycka — om tio ar är jag hofsrattsräd, om tjugo vice president, och om trettio år chef for det embetsverk, hvars ledamot jag nu bar den äran att vara. vÅJt det der låter visst grannt. smålog Magnild, men på milt stålbeklåada hjerta gör det intet intryck. — Farval nu, hr baron! Låt oss icke mera tala härom och tillade hon mildare, måtte hr baron finna en annan med hvilken den sallhet kan ernås, som aldrig genom mig kunnat falla på herr barons lott; och som en jagad hind skyndade hon bort. Baron U— egde ett ansedt namn, hvilket ulgjorde hans högsta stolthet, och detta namn hade han fornämligast att tacka för den lycka han så tidigt gjort. Högmod och egenkärlek voro hufvuddragen 1 hans karakter: till dem som voro af lyckan försmådda hade han annu aldrig närmat sig, men bords-, penninge-eller embetsmanna-aristokratien, hade han allsedan sina ynglingaär egnat den djupaste vördnad. Med ett ord, han var af gammalt skrot och korn. Någon vanhederlig handling, i ordets vanliga bemärkelse, Skuggade icke hans lefnad. Kom en usling inom hans dörrar, gaf han honom beredvilliet sin skarf ; vid en eldsvada, eller någon annan olyckshändelse, der skyndsam hjelp fordrades, var han den förste att utmarka sig ; men om han skulle traffa en gammal umgangesvan, i hvars hus han fordomdags gästat och frossat i fröjd och gamman, uli en forandrad belagenhet — da skulle han ansett sig hafva tagit ett stort steg nedåt om han intradt genom hans dörrar, Hans blick och urskiljning voro trånga och begransade, och hans kunskaper inskränkte sig till de höest nodvandiga för all möjligtvis kunna erhalla den plats han icke längesedan tillträdt. Sadan var den man, at hvilken grefve perinaskold så varmt, så brinnande onskade all gilva sin dotter. Knappast hade Magnild tillbringat en sjerdedels timma i den lilla afskilda kammare, sorrän grelven intradde. Jag har talat med M, började han voch han ar sortvislad ...? Fortviflad upprepade hon. Ack, pappa, det kan baron M. aldrig bli?, försäkrade hon. Du misstar dig helt och hållet i bedommandet af honom, han är den hederligaste, utmarksaste unge man jag kånner — och... och.. du vet ej huru djupt du sårat mig, när du gilvit honom nej. Det smärtar mig, sade Magnild med djup känsla och bortkysle de tårar hon varseblef i hans ögon. 0, pappa, pappa! hvars ögon så sällan tåras — hvarifrån komma dessa? yyIin stolthet är kränkt — jag har för din skull brutit ett hedersord. Jag, Konrad Pe