Helsingborgs-Posten – 12 augusti 1861, sida 3

de mest smältande toner — och dessa toner voro stundom så hjertgripande, att Magnild endast genom den högsta ansträngning kunde återhalla sina sarar. Men i detta sjukrum, der den så ofta sruktade mannen stod med den hotande lian, hade en bevingad genius också slagit sig ned och oformärkt smugit sig in i tvenne unga hjertan, som hår, utan att vexla ott ord, slota sig till hvarandra for tiden och evig-, heten. — Icke utan förvaning bemärkte Magnild all ett visst samband ex1e rum mellan fru Lowenthal och Inga Zachrisson. Nar väderleken det tillat, besökte den sistnämnda, blottstallande sin egen svaga helsa, den mellan lifvet och döden kämpande, och den uppmärksamma åskådarinnan varseblef då huru hennes ögon följde Birger, och om man ej bestämdt vetat, huru tillgisven den trogna hustrun var sin make, skulle man kunnat hafva anledning misstänka det en ömmare känsla for unga Lowenthal lag på djupet af hennes hjerta. Men det började lida mot våren, och när Marssolen tittade in genom fönstren, jordskorpan tinade upp och den foryngrade jorden sillredde sin uppstandelsesest. då hade det blifvit en länge stridande ande tillåtet alt äfven fira sin; och klar var den yttre blicken, hvilken langtanssull såg upp åt det sälla landet ofvan skyn. Qvällen före sin död sade hon profetiskt till de trenne, som sutto kring hennes bädd: Å morgon — i morgon ingår min högtidsqväll.? vo, mamma! icke så snart, utbrast Engelborg, i det hon gråtande dignade ned vid sången.