Helsingborgs-Posten – 12 augusti 1861, sida 2

högre än den här i verlden firade grefve Peringsköld. Ansträngningen af det långa samtalet, den eld och den värma med hvilken hon talade, föranledde ett anfall af svaghet. Hon föll sanslös ned på sina kuddar — hon inkallade ej någon ; men ovilkorligt lutade Peringsköld sig ned till henne, en ström af heta särar öfversköljde hennes anlete, han fruktade att hon skulle dö, och utbrast: pyyäfte det älminstone bli i mina armar! Emellertid slösade han på den älskade de ömmaste omsorger, hvilka återkallade henne till sansning. Ännu en timma satt han qvar vid hennes bädd, deras händer lägo tillsammans, då hon slutligen sade: rGär det an att du är så länge ifrån din hustru 2? vjlon tror att jag är på mill rum.? vusvad du eger för en herrlig skatt i din dotter! Slut dig till henne — gör henne lycklig! Tvinga icke hennes hjerta ! yjvad begär du? O. begär icke detta! — ty dig kan jag icke neka något. En sakta knackning hördes på dorv. vhivem ar det ?? frågade grefven. Jag, pappa l vpofdlen är kommen. Mammas faster, gamla fröken Stjernklo lär vara utan hopp. Sednast i osvermorgon vill mamma resa, sast låkaren sagt all hon borde dröja ännu nägra veckor. — Gamla faster vill nödvändigt se pappa innan hon dör. Den sjuka blef ånnu blekare. vSkalfl Magnild också resa? frågade hon. yNej, Magnild blir qvar?, bestämde grefven. Ännu ett samtal återstod mellan de båda ungdomsvännerna. Men det var kort, som en döendes sista suckar. Fru Löwenthal uppreste sig; men, omfattad af erefvens armar föll hon tillbaka på sin bädd. PVitraftas aldrig hår framhviskade hon : O, matte det bli der, som alla aro lika, der inaen bordsskillnad eger rum, der .. . Gif mig din valsignelse. säg mig en vålönskan, en tillönskan af frid bad han, sig sjelf knappast måktig. SS Gud valsigne dig ! svarade hon. )lhan vålsigne din hvila, välsigne ditt uppvaknande och valsigne din sista timma, såsom jag hoppas att han skall valsigna min ! En bon, Carolina, — en enda bön. om du kan, så uppenbara dig för mig efter döden, och kan du det ej, så blif min skyddsande! Oom jag får, svarade hon, )men med vilkor. UH du icke uppoffrar din dotters lycka!? O, brad begar du! Men om hon sjelf vill. etft är en annan fråga. alt hon sjelf vill.? sat mig ännu en gång höra att du älskar Ja, men nu är det med en ren känsla, som jag utan blygd kan föra med mig dit jag kommer. 0, farväl, farväl! hans armar flätade sig kring henne. Farväl, du min själs enda älskade ! Icke så — icke så, stru... . v-ämn icke henne — i denna stund skulle jag vilja forb... pTysl, tyst for Guds skull, — gå, Konrad! fag kan ej uthärda langre — gå eller sansa dig.? ypn afskedskyss målte du väl ej neka mig, Men icke ulan Konrad — din hu