varit i samma bryderi. Nu har gumman och jag gemensamt skaffat oss denna papperslapp, som vi kunna undvara, och bedja dig att hålla densamma till godo. — Jag tackar ödmjukast — inföll jag, — men den fattige Birger Löwenthal dröjer i det längsta alt omottaga allmoser och har det lyckats mig att i dag få låna denna — och jag visade denna sedel, fröken Magnild nyss lagt i mina händet. — Jag kan prosetera, skall jag säga dig — inföll gubben med kufvad harm, och sanna mina ord : högmod går för fall.? Gud i himmelen !? utbrast fru Löventhal. ?Måue hans profetia icke gå i fullbordan; tycker du att du handlade rätt mot den redlige valmenande mannen ? Som ville förödmjuka mig, ursäktade sig Birger knappast hörbart? Nu såg Ålaguild på honom, utan att säga elt ord. Fröken har elt sätt,? återtog Birger, alt med sina blickar tala och bestraffa, som jag aldrig förr hos någon varseblifvit.? Jag har ingen rättighet att bestraffa hvarken med blickar eller ord, som jag nyss yltrade. Fröken fördömmer mig ?? . Nej, icke sördommer, — men det gjorde mig ondt att löjtnanten skulle såra min gamle gode sarbror.v llon tystnade, men efter någon besinning återtog hon: i Hvarföre skola vi skjuta dem ifrån oss som mena oss väl? Som mena oss — mig väl?? upprepade han under det läpparne ofrivilligt drogo sig till ett spotsk leende. Engelborgs inträde afslutade nu det började ämnet,