härad hade af en kilslig länsman blifwit fråns rofwad hela fin egendom (det år ledsamt att wi ej funna erinra of namnen på bonden eller Det hemman han war egare af.) Det war på den tiden ej få lätt för en ens faldig bonde att winna råttwifa mot en af får dana sjelfständiga magnater, fom den tidens länsmän. Hwad war att göra? — Jo, han besinnade fig ide långe, utan med käppen i hand och mats sack-påsen på ryggen begaf han fig på apostlahåftarne direkte till Etoclholm. Der war det honom icke synnerligen fwårt att få audience hos den menniskoälskande och tillgängliga fonuns gen. De fommo nart i samspråk och af bons dens medhafda handlingar infåg konung Our staf genast rånwisan af bondens påstående. Till och med fjeljwa Drottningen infann fig för att språka med den godmodige och jovialis ste Wallehärd-bonden, hwarwid hon lät und fågna honom med en wäldig remmare fött win, hwilken bonden, till åskadarnes synnerliga nöje, tömde i ett enda andedrag. — Nå hur tockte du det smakade 2 — frågade Drottningen. — (Tackar fom frågar, nådig Kongefa — genmälde bonden, skrapande båda fötterna uns der det han med afwiga handen torkade fig om munnen — det war ett farliga dråveligt friss öl i bar, men, måk förlof, i mente la ha? hiftes lig onet om beta etter DA A få förr, fommer ite Arwarl nån gång sad la ja ge er eu påuse humla te å beta erat spisöl mår. De Kungliga skrattade annu en stund åt ven trifpråfige bonden, hwarefter han, bugande sig så an nåsan kyste knaspännena, aflagsnade fig försedd med ett Kongl. beslut att hand förut egande Kronostattehemman skulle i egenskap af fralse för ewärdeliga tider tillhöra honom och hans efterkommande. Aret derpå beföfte Gustaf den tredje luftlås aret på Arwall. Just som länets höfding som bäst höll på med walkomstlalet till Konungen, afbröi8 han af en bonde, hwilken med wåldis ga armbågar knuffade alla andra åt sidan, swängande öfwer bufwudet en stor fylid tum säck under utrop: SHjår AV bumlapåusen, hår a humlapåufen! Det war den förre Rrones skattebonden, numera Säteriågaren, fom wille uppfylla fit gifna löfte att gifva Konungen beta till sitt fpisol. Landshöfdingen måste afbryta med fin tal just der det war fom wackrast, och kung Gus staf mottog med nedlåtande artighet den få bjertligt erbjudna presenten, fom ärwen sick föl: ja med till Stockholm, sedan bonden nemligen lofwat honom att få låna säcken tills Kungen nåsta gång fom till Arwall. Detta war emedlertid Gstafs sista besök derstädes. Bonden återfick således aldrig sin säck, deres mot nästås det att densamma ännu skulle före waras — wi weng ide war — kanske i His ftories och Antiqvitets-ikademiens samlingar. J det fallet får den helt såkert arwen vlats i det nya tuksmuseum. — Dassutom säges det att samma bondes affomlingar ännu skola wa: ra egare af samma egendom. (S. A.) — 22AWAWl —